Recension: Rött regn av Dennis Lehane

Recension: Rött regn av Dennis Lehane

Författare: Dennis Lehane
Originaltitel: Mystic River
Utgivningsår: 2001
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Antal sidor: 595
Översättning: Ulf Gyllenhak
[Rating: 2.5/5]

Sammanfattning

En ung kvinna hittas brutalt mördad i en park. Kvinnans identitet fastställs till Katie Marcus, vars pappa heter Jimmy – en före detta fängelsekund med ett inte alltför fläckfritt liv. Samma kväll som mordet begås kommer Dave Boyle hem till sin fru. Han är helt nedsmetad med blod och han har något jagat i blicken. Polisen som blir tilldelad fallet heter Sean Devine.
Så var de  forna barndomskamraterna åter förenade. I centrum står Daves demoner som har bosatt sig i hans huvud efter en skrämmande händelse som inträffade när de var unga. Jimmy kämpar mot sina hämndbegär som är på väg att driva honom till att begå fruktansvärda handlingar. I mitten står Sean vars enda drivkraft är att lösa fallet. No matter what!

Det här är en roman om kampen mellan vänskap, svek, ondska, kärlek, hat och hämnd.

Mina tankar

Det här är den klart sämsta och segaste bok jag har läst av Lehane.  Tempot är lågt, framför allt i början då de tre pojkarnas barndom skildras. Efter mordet ökar det något men boken är ovanligt händelsefattig för att vara skriven av en sådan stjärna som Lehane faktiskt är.

Periodvis blixtrar det till och historien blir såväl intressant som spännande. Euforin håller dock inte i särskilt länge: dessa partier är lätträknade och passagerna är alltför korta för att höja betyget.

Min avoghet kan bero på att jag var fullkomligt lyrisk över böckerna med Patrick Kenzie och Angela Gennaro i huvudrollerna. Jag kan inte annat än att helt och fullt hålla med Simon Kernick som tycker ”att de fem han skrivit [Kenzie och Gennaro-deckare] är bland de bästa deckare [han] någonsin läst och skulle rekommendera dem till alla som gillar snabb, tankeväckande kriminallitteratur.

I Rött regn ska man lära känna nya huvudpersoner. Men det vill sig inte riktigt. Efter att ha läst sista raden känns de precis lika främmande som de gjorde i början.

Nej, det här var en besvikelse!