Recension: Kolibri av Kati Hiekkapelto

Kolibri

Baksidestext: Anna Fekete har ett förflutet – som barn flydde hon kriget i Jugoslavien – och nu är hon precis i början av sin karriär som brottsutredare i en nordlig finsk kuststad. Hon har blivit inkastad i ett högprofilerat, till synes olösligt fall som fångat hela nationens intresse. Och det hjälper inte att hennes nya medelålders partner, Esko, inte ens bryr sig om att dölja sina rasistiska fördomar.
En ung kvinna har mördats i ett joggingspår och ett smycke föreställande en aztekisk gud har återfunnits i hennes ägo. Inom kort följer ännu ett mord, och allt tyder på en seriemördare, som får smeknamnet Kolibrin. Men kan Anna spåra upp mördaren innan han – eller hon – slår till igen? Och till vilken kostnad för henne själv?

Mina tankar:

Trots att jag har läst så länge som jag kan minnas har jag aldrig läst en bok av en finsk författare förrän nu, och Kari Hiekkapelto lyckas bra med att förflytta mig till ett mörkt och nästan tragiskt Finland som jag alltid har föreställt mig att det är. (Detta är en aning fördomsfullt eftersom jag endast har varit i Finland vid ett tillfälle och det var under hockey-vm 2007).

Kolibri är den första boken i serien om kriminalpolisen Anna Fekete. Fekete har jugoslaviskt ursprung och det vill sig inte bättre än att hon hamnar i samma utredningsgrupp som Esko Niemi, en utredare som öppet uppvisar rasistiska tendenser. Som om inte det vore nog så ska Esko och Anna jobba ihop.

Esko påminner mig som tur var inte om den Esko som jag känner IRL, jag får nämligen gröna prickar på hela kroppen när folk uttrycker sina rasistiska åsikter till höger och vänster, men jag har lärt mig min läxa; när sådana börjar flöda blir jag helt plötsligt döv. Anna har av förklarliga skäl inte turen att kunna bli det utan hon måste gräva långt ner i sitt tålamod för att kunna ta sig igenom arbetsdagen med sinnet i behåll.

Trots mitt milda agg till Esko är det ändå han som jag har störst behållning av, och det är även han som är den mest dynamiska karaktären av dem alla. Inte enbart för att han inte räds över att skrika ut sin ovilja mot alla som avviker från normen, utan även för att han undan för undan börjar inse att Anna är en värdig medarbetare trots sitt ursprung.

Kati har ett bra språk och det går inte att undgå att befinna sig på motionsspåren där kropparna efter seriemördaren ”Kolibrin” hittas. I dessa partier har hon ett driv och en nerv som saknas på en del andra ställen i boken. När jag strosar runt på eljusspåren här hemma så brukar jag vara rädd för att stöta på älgar (vilket har hänt vid ett flertal tillfällen) men de är inte på långt när lika läskiga som mördaren är i den här boken.

Tyvärr finns det även något stereotypisskt i den här boken. Här finns poliser som är lite väl för glada i alkohol och i den fällan finns även Anna Feketes bror Àkos.

Kolibri är ett recensionsexemplar från Modernista. i översättning av Marjut Hökfelt

Speak Your Mind

*

CommentLuv badge

WP Twitter Auto Publish Powered By : XYZScripts.com
%d bloggare gillar detta: