Baksidestext: Fin Macleod – numera säkerhetschef på en privatägd egendom på Isle of Lewis – får i uppdrag att utreda en våg av illegal jakt på ön.
Hans efterforskningar återförenar honom med Whistler Macaskill – en lokal tjuvskytt som var Fins bästa kompis under tonåren. Whistler bär sedan länge på en stor hemlighet. Och när återföreningen tar en mörk, våldsam vändning inser Fin att det skulle kunna bli förödande för ön om sanningen kom fram.
Mina tankar:
Lewispjäserna är den sista boken i Isle of Lewis-trilogin. Jag har förmodligen varit en av de mycket få kritikerna när det gäller Svarthuset och Lewismannen men May stärker inte sina aktier hos mig med Lewispjäserna.
Under den tid som jag har spenderat med Peter Mays karaktär Fin Macleod och hans närmaste umgänge har jag inte en enda gång stannat upp och tänkt att ja, jag tycker verkligen om den här karaktären. Ej heller har jag sugits in i en intrig som jag för mitt liv inte frivilligt skulle släppa taget om.
Precis som i de övriga två böckerna utspelar sig en stor del av handlingen i det förflutna och är det något jag inte gillar så är det ”historisk” information. Bakgrundsinformation är i många fall nödvändigt för att man ska få en bild över vad som har hänt tidigare i karaktärernas liv, men dessa partier ska vara korta och endast tas till när situationen så kräver det. Med tanke på att detta är den tredje boken om Fin borde hans förflutna vara välexploaterat vid det här laget, men icke sa nicke. Här kastas vi 17 år tillbaka i tiden och vi tar oss mer eller mindre aldrig därifrån på riktigt.
Det enda som jag berörs av är hur jobbigt Fin har haft det, men det är på långt när tillräckligt för att jag skulle kunna ge den här boken godkänt. Det är snarare en av de sömnigaste, händelselösa och tråkigaste böckerna jag någonsin har läst.
Peter May har tämligen långa utläggningar om miljön och om han ens vore i närheten av exempelvis Stephen Booths kvaliteter inom detta område skulle jag förmodligen vara helt såld. Stephen Booth kan konsten att hålla mig intresserad och nyfiken på ”alltet” även om tempot ofta är lågt i hans böcker om Cooper och Fry, men May får mig bara att somna eftersom allt är så trååååkigt!
Dock måste jag säga att jag hajade till vid ett par tillfällen när May beskrev saker som är direkt tagna ur mitt eget liv: jag bor på en liten ort där mer eller mindre alla har smeknamn (faktiskt så utpräglade smeknamn att ingen egentligen vet vad personerna heter på riktigt) och ett brev skulle utan tvekan ha kommit fram om det endast stod smeknamnet och orten på kuvertet, och på sommaren är det ljust 24 timmar om dygnet (vilket kan vara väldigt frustrerande emellanåt, men å andra sidan vägs det upp av att det är mer eller mindre än mörkt 24 timmar om dygnet under en del av vintern), men eftersom det är det enda som får mig att över huvud taget reagera är det knappast till Mays fördel.
Plattityder och klichéer byter av varandra i en stadig ström och det får mig om något att förlora det lilla intresse jag eventuellt skulle ha haft. Till sist stör jag ihjäl mig på att May (precis som väldigt många författare) verkar ha snöat in sig på att det är viktigt att förmedla vilket bilmärke en karaktär åker omkring i. Fin har en Suzuki vilket upprepas ungefär 1000 gånger, och för vad?
Youtube-klipp om The Chessmen:
Lewispjäserna är ett recensionsexemplar från Modernista i översättning av Charlotte Hjukström
Andra röster om Lewispjäserna finns här.
Speak Your Mind