Baksidestext: När det isolerade ösamhället Entry Island skakas av ett mord, det första i mannaminne, beger sig kriminalpolisen Sime Mackenzie till ön som del av ett utredningsteam från Montréal. Affärsmannen James Cowell, en av öns drygt hundra invånare, har knivhuggits till döds i sitt hem, och det mesta talar för att det är hans hustru, Kirsty, som hållit i vapnet.
Utredningen ser först ut att bli en formalitet, men när Sime träffar Kirsty överväldigas han av en märklig känsla. Trots att han vet att de inte kan ha träffats förut känner han igen henne. Det är något hos den mordmisstänkta kvinnan som rör upp djupt begravda minnen inom honom.
I takt med att utredningen fortskrider börjar Sime hemsökas av drömmar om ett avlägset förflutet på en skotsk ö, femhundra mil bort historier som hör till en fjärran värld men ändå tycks sträcka sig in i nuet, mot Entry Island och de mysterier som ön ruvar på.
Mina tankar:
Entry Island är Peter Mays bästa bok hittills även om vissa partier tar på tok för stor plats: hans långrandiga miljöbeskrivningar och Simes drömmar som rör sig från en svunnen tid till nuet och öns hemligheter. Oändliga miljöbeskrivningar och enligt mig urtråkiga drömmar är ett stort no, no. MEN i den här boken har han tack och lov mixat upp dem med element som jag faktiskt uppskattar.
Igenkänningsgraden är hög när huvudkaraktären Sime Mackenzie försöker lista ut var och/eller i vilken sammanhang han hade sett Kirsty Cowell förut. Jag är nämligen väldigt bra på ansikten men namn är en helt annan historia, och det är extremt frustrerande att inte kunna placera en människa och/eller komma på dennes namn.
Handlingen utspelar sig på ön Île d´Entrèe som öborna refererar till som Entry Island. Det franska namnet till trots är det en ö på vilken alla pratar engelska även om de flesta kan franska. Detta faktum leder till vissa språkförbistringar som ger en liten men ändock extra krydda till intrigen.
Här finns till och med ett kittlande triangeldrama med Sime i spetsen, och det är av och till riktigt underhållande och bitvis alldeles, alldeles pinsamt. Samtidigt finns det ett annat triangeldrama som bär mer av en skämsstämpel över sig. Varför kunde May inte nöja sig med ett?
Och när det gäller karaktärer har May för första gången skrapat ihop ett rätt så udda men tämligen avvägt galleri som håller mitt intresse vid liv. En av dem är Norman Morrison som har gjort en stad i taket av modellera, små figurer och andra tillbehör. Mays beskrivning av den är WOW och det är enormt befriande att kunna höja betyget ett snäpp för en bok som har skrivits av en författare som jag mer eller mindre har sågat vid fler än ett tillfälle.
I maj ifjol var jag i Belgien och då besökte jag Waterloo vilket var enormt mäktigt och intressant. Därför blev jag glad över att May fick mig att blixtsnabbt åka dit igen. I alla fall i tanken.
Waterloo Belgien
Hör Peter Mays egna ord om Entry Island:
Andra röster om Entry Island finns här.
Entry Island är ett recensionsexemplar från Modernista.
Speak Your Mind