Dystert inlägg om tragiska livsöden

När jag fick upp bloggtiteln: ”Come si suicidano gli attori? (Hur begår författarna självmord? i min reader trodde jag först att det handlade om en bok eller en avhandling som hade skrivits som någon sorts facklitteratur (varför man nu skulle vilja göra det?)

Så var icke fallet utan det är Roberto Russo som med sitt inlägg vill ge exempel på författare som har valt att ända sitt liv i förtid samt försöka ge en förklaring till varför.

Jag blir alltid beklämd när jag hör talas eller läser om självmord. Att det, som i inläggets fall, handlar om gamla ”fall” har ingen betydelse. Jag tycker att det är beklagligt att så många faktiskt ser det som den enda utvägen ut ur sitt elände.

Då jag tycker att artikeln är intressant och då den väcker många tankar har jag översatt den så att fler ska kunna ta del av den:

Hur begår författarna självmord?

Det är inte längre så överraskande att notera att många författare begår självmord, liksom många har blivit galna (översättning på detta kommer vid ett senare tillfälle) på ett eller annat sätt. Författare (och författarinnor uppenbarligen) har en tendens att vara särskilt känsliga, ostadiga, sårbara och överkänsliga personer. Det här beror på åtskilliga anledningar, men i synnerhet beror det på det faktum att författarinnor och författare livnär sig på den egna känsligheten för att skapa berättelser som berör. Ofta, har författarna dessutom ett behov av en klapp på axeln för att komma vidare och minsta lilla kritik kan få förödande följder. Man tillägger dessutom att självmordet alltid har den där dekadenta stämningen som alltid har varit mycket uppskattad i den litterära området och cirkeln är sluten.

Sålunda införlivar Virginia Woolfs hopp i floden Ouse med fickorna fulla med sten den 28 mars 1941 en annan dimension. Antonin Artaud svalde Chloral för att avsluta sitt liv; Cesare Pavese tog mer än tio små kuvet sömnmedel på Hotell Roma i Torino; Hemingway sköt sig i tinningen; Stefan Zweig begick självmord tillsammans med sin sekreterare Carlota Altman, med vilken han var gift och som hade flytt från nazisternas husundersökning; 1970 tog Alejandra Pizarnik livet av sig med sömnmedel och samma år kastade sig Paul Celan i Senna; Vladimir Majakovskij sköt sig.

Emilio Salgari var fattig, hade problem med familjen och med förläggarna och 1911 tog han livet av sig med en köksknik, nästan som en gastronomisk harakiri. Samma gastronomiska yttryck kan vi hitta i Sylvia Plaths självmord, som efter att ha förberett bröd och smör och två koppar mjölk att lämna på nattduksbordet i barnens rum, förseglade dörrar och fönster och förde in huvudet i gasugnen.

Före självmordet (och förberedelserna av barnens frukost) skrev Sylvia Plath sitt sista poesi, Edge:

The woman is perfected.
Her dead
Body wears the smile of accomplishment,
The illusion of a Greek necessity
Flows in the scrolls of her toga,
Her bare
Feet seem to be saying:
We have come so far, it is over.
Each dead child coiled, a white serpent,
One at each little
Pitcher of milk, now empty.
She has folded
Them back into her body as petals
Of a rose close when the garden
Stiffens and odors bleed
From the sweet, deep throats of the night flower.
The moon has nothing to be sad about,
Staring from her hood of bone.
She is used to this sort of thing.
Her blacks crackle and drag

José Tono Martínez, skribent och antropolog, säger generellt om författarnas självmord:

Traditionellt, har det funnits två stora myter, två absoluta erfarenheter med vilka artisterna snabbt tycker sig kunna relatera till: den kärleksfull impulsen och döden. Det är de två mest radikala erfarenheterna att konfrontera sig med och det finns några författare som har gjort det med stor ärlighet och omsorg för att på ett sätt översvallas att lyckas hitta döden.

1983 tog skribenten Arthur Koestler sitt liv tillsammans med sin fru Cynthia efter att han hade diagnostiserats med leukemi. Innan självmordet lämnade Koestler ett meddelande som en hälsning till sina vänner som slutar så här:

Med den blyga förhoppningen om ett annat liv efter den utslätande döden, utanför gränserna av utrymmet, tiden och motiv, på andra sidan gränserna av vår förståelse.

Och det är just på andra sidan gränserna av vår förståelse som självmorden av de stora författarna placeras sig.

Vad tror ni? Är författare mer utsatta än andra för att drabbas av depressioner eller galenskap? Och vad tror ni i så fall att det beror på?