Hur skriver man egentligen en bok?

Jag brukar sällan läsa krönikor, men när jag såg en krönika med rubriken ”Men hur skriver man egentligen en bok?” så kunde jag inte låta bli. Och jag lovar att jag skrattade gått åt Jonas Jonassons femårige son som redan kan allt, ja, förutom att plocka upp legot i lekrummet då för han är minsann för smart för att gå på en sådan sak. Underbart!

Samme son ställer tusen frågor, på ungars vis, (trots att han redan kan allt) till sin far som svarar efter bästa förmåga. En dag löd frågan ”hur skriver man en bok” och Jonassons svar tyckte jag var så intressant att jag bara måste dela med mig av det till dig:

”Ja, säg det. Jag svarade något om att det var viktigt att man börjar från början, att man sedan tar sig an det i mitten och att man avslutar med slutet. Och att de tre delarna liksom borde rocka med varandra.

Sonen nickade. Tyckte det lät rimligt.

Men hur skriver man en egentligen en bok? Kan det vara att det finns lika många sätt som det finns författare? Själv har jag en idé som jag loopar några hundra varv i huvudet. Inga anteckningar, inga stolpar. Sedan skriver jag ner alltihop.

Under skrivandets gång händer det att karaktärerna i boken börjar leva egna liv. Karaktärerna får karaktär. Och så börjar de bråka med mig. Häromdagen var det birollsinnehavaren Thabo som tog till orda:

– Hörrdu, Jonasson, sa han.

– Ja, vad vill du? sa jag.

– Ska jag verkligen vara med hela vägen?

– Vadå ”ska jag verkligen…”? sa jag. Du är med hela vägen. Alternativet är att jag tar livet av dig på sidan 14.

Det där gjorde Thabo spak. Än mer så sedan jag börjat slipa på hur hans frånfälle skulle kunna gå till. Det hela blev så utdraget att det också tog en bra bit av sidan 15 i anspråk. Vi kom överens om en kompromiss, Thabo och jag. Han är med enligt ursprungsplan, men jag slipar hans personlighet i kanterna. Han blir inte lika sedeslös.

Så där kan jag göra med det jag skriver, eftersom jag har en glad berättelse om mänsklighetens alla sorgliga tillkortakommanden i centrum, och att jag reducerar de enskilda karaktärerna till levande (eller plötsligt avlidna) exempel på den saken.”

Jonassons svar går emot allt vad jag hittills har läst om skrivande, fast det är klart, skulle man lyssna på vad alla säger så skulle man inte ens kunna åstadkomma ett endaste litet blogginlägg.

Det finns en svensk författare, minns dock ej vem, som inte heller skriver ner sina idéer utan när hon har allt klart för sig ända ner till minsta detalj så sätter hon sig ned och skriver. Vet du vem jag talar om? Personligen skulle detta aldrig fungera för mig, eftersom jag är alldeles för okoncentrerad och disträ för att ens kunna komma ihåg en tanke från en sekund till nästa, vilket är något jag måste göra någonting åt. Frågan är bara hur?

Att karaktärer börjar bråka med sin upphovsman har jag läst förut, och det fascinerar mig och hur gärna jag än vill så har jag inte kommit dit själv än. Inte på långa vägar, men snart … kanske.