Rädslor, ADHD/ADD, och att inte våga prata i radio

spindelTemat för dagen är . Inte den där i mångt och mycket triviala rädslan man kan känna för spindlar, höjder, mörker eller spöken, utan jag tänker på en rädsla som hotar att äta upp en inifrån utan att man ens är medveten om varifrån själva hotet kommer.

Jag är 44 år och för närvarande rädd för precis allt!

Om jag alltid hade varit sådan skulle jag nog inte reflektera så mycket över det, men dagens jag är så långt ifrån mig själv som man kan komma. För inte alltför länge sedan tog jag dagen som den kom, och om ett spännande erbjudande dök upp vände jag alla tvivel ryggen, och tog mig an den nya uppgiften utan en tanke på att det kanske skulle gå åt skogen. Misslyckanden fanns helt enkelt inte i min värld, och om saker mot all förmodan inte skulle gå som jag hade tänkt mig hade jag åtminstone blivit en erfarenhet rikare, och så var det inte mer med det!

Men nu!

Nu går jag omkring med en ständig skräck över att någonting otrevligt kommer att hända. Långa stunder kryper det i kroppen av obehag, utan att jag har en aning om vad det är som gör mig så obekväm. Jag har inte sovit en hel natt sedan gud vet när, har sällan eller aldrig någon matlust, jag tappar onormalt mycket hår utan att läkarna kan tala om varför, och hjärtklappningen jag får när mobiltelefonen ringer lägger sig inte förrän jag har full insikt i vad den i andra änden har på hjärtat.

Hur kan det bli så här?

!

De senaste sju åren har varit ett rent helvete

Ni som har följt mig på framför allt Twitter vet att jag har en dotter med svår ADHD. Vad som kanske är mindre känt är att jag även har en dotter med ADD, och tro mig, dessa diagnoser är diagnoser från helvetet!

Tyvärr stannar det i dessa fall sällan med bara en diagnos, utan de drabbade brukar få både en och tre ”på köpet”. Min äldsta dotter har, förutom , även förärats med depression och ODD och hon står i kö för utredning av Aspberger och Bipolärt syndrom. Både hon och jag är övertygad om att båda diagnoserna kommer att pryda hennes medicinska CV inom kort. Min yngsta dotter har hittills klarat sig undan med ”bara” och depression, men vem vet vad framtiden har att erbjuda.

Man kan lugnt säga att jag varje dag under sju års tid har fått veta att jag lever, och det är sorgligt att säga att jag står ensam i skiten. De har en far, men bara på papperet. Det är jag som har fått spendera åtskilliga veckor på sjukhus tillsammans med mina barn. Det är jag som har fått ta ledigt från jobbet för att stötta barnen i vilken situation de än må ha hamnat i. Det är jag som har åkt land och rike runt för att delta i möten som ska förbättra situationen för dem, men som i slutändan inte leder någon vart. Det är jag som vid tre (!) tillfällen har varit hemma och VABBAT med svårt sjuka barn under 18 år. Det är jag som har haft, och fortfarande har, 24 timmars jour. Det är mig de ringer till när de har det jobbigt. Det är jag som ständigt måste slåss med sjukhus, psykvård, polis, skola, soc och gud vet vilka fler instanser för att hävda mina döttrars rätt i samhället.

Vem har jag att vända mig till? Ingen!

Är det flickornas fel? Absolut inte!

Det är sorgligt, beklagligt och rent ut sagt fördjävligt att samhället inte har kommit längre i sin förståelse för dessa människor! Ej heller har jag någon särskild nytta av de inom min närmaste omgivning. Inte en endaste gång har någon frågat om det finns någonting de kan hjälpa till med. Vid ett tillfälle bad jag om hjälp, men då den kom högst motvilligt har jag slutat fråga.

Jag har helt enkelt tvingats inse att det är jag mot resten av världen!

Att av sig all frustration har länge varit ett vinnande koncept för majoriteten av människor, men inte ens det vågar jag.

radslorBokprojektet som kommer av sig gång på gång

Ungefär samtidigt som min värld rasade samman började en bokidé att snurra runt i mitt huvud. Jag känner i hela kroppen att min idé är ett vinnande koncept, men trots det tvekar jag att sätta mina storslagna planer i verket. Rädslan över att misslyckas är helt enkelt större än tron på att jag faktiskt kommer att förändra världen för en mängd människor därute om jag bara ger det en chans.

Telefonsamtal från i

För inte alltför länge sedan fick jag ett telefonsamtal från Karlavagnen i P4. De ville att jag samma kväll skulle delta i ett samtal om deckare, och är det någonting jag verkligen brinner för så är det väl det.

Nappade jag på erbjudandet? Icke sa nicke! Jag kände obehaget krypa i mig, och det tog inte många sekunder för mig att avstyra det hela genom att hitta på en lögn om att jag inte skulle vara hemma den kvällen, för att i stället ge producenten tips om vem hon kunde ringa för bättre lycka.

Visst har jag ångrat mig, men jag vågade helt enkelt inte ta risken till ett misslyckande som skulle ta hela fem minuter i anspråk.

Slutsats

Det står utom allt rimligt tvivel att det är stressen som har gjort mig till den människa jag är i dag. Sakta men säkert försöker jag att  ta mig upp ovanför vattenytan igen, men gudarna ska veta att det är en evig kamp och ibland undrar jag om den någonsin kommer att ta slut. Antingen är det jag själv eller samhället som gör att jag tvingas ta några steg tillbaka innan jag kan komma vidare igen, men jag vägrar ge upp.

En dag inom en så snar framtid som möjligt ska jag återgå till att vara den glada och äventyrsrika människa jag en gång var, kosta vad det kosta vill!

 

Comments

  1. Försök om det är möjligt att hitta någon som lyssnar. Och någon gång blir det bättre.

    Sometimes I just survive. But sometimes I stand on the rooftop of my existence, arms stretches out, begging for more. (Ur boken ”Getting the girl” av Markus Zusak)
    Sara Pepparkaka recently posted..Bokbloggsjerka- ärliga recensioner?

  2. Rädsla och styrka verkar gå hand i hand. Jag känner ju inte dig men blir mycket berörd av din text och slås av hur stark du verkar, trots allt du tampas med.
    Som inlägget ovan säger – det kommer nya chanser!
    Satsa på bokprojektet (spännande!) när du tycker att du har tid och energi att göra det rättvisa. Jag är övertygad om att det kommer gå bra när du känner att du är redo!
    Kram till dig!
    Books ABC recently posted..Chimamanda Ngozi Adichie – Lila hibiskus

    • Det är många som förundras över hur jag orkar (inklusive läkare och psykologer), men ärligt talat vad har jag för val? Jag kan med säkerhet säga att om det inte hade varit mina barn så hade jag tagit ett eller ett par steg tillbaka för länge sedan.

      Kram tillbaka!

  3. Annika, vem hjälper dig? Har du någon att prata med? Det låter som om du behöver det. Jag kan inte föreställa mig hur det är att ha två barn som det är så svårt att hjälpa och stötta, men jag vet hur illa det kan gå om världen runt omkring inte kan vara med och stötta. Jag hoppas verkligen att du hittar ljus i mörkret! Och du vet väl att du är superbra?! Definitivt en riktig deckarexpert! Kram!
    enligt O recently posted..Fantasifull favorit

    • Ja, du Linda, det är just det som är problemet. Jag har absolut ingen som hjälper mig utan jag får rida ut stormarna helt på egen hand.
      På senare tid finns det en föräldragrupp på orten och vi brukar träffas med jämna mellanrum. Visst känns det skönt att få diskutera vardagslivet med andra föräldrar som vet vad man själv pratar om, men tyvärr är skillnaderna ändå alltför stora. Mina barn fick diagnoserna först när de var 16 respektive 17 år gamla, medan de andra föräldrarna kunde börja medicinering och dyligt redan när deras barn gick i låg- och mellanstadiet. Jag är inte säker på att situationen skulle ha varit annorlunda i dag om även mina barn hade fått den chansen, men jag tror i vilket fall som helst att det skulle ha underlättat en hel del. I alla fall för min äldsta dotter.

      Ja, jag vet att jag är superbra men alla dagar är det inte särskilt lätt att övertyga sig själv om den saken, men en deckarexpert är jag i alla fall 7 dagar i veckan 🙂

  4. Jag blir verkligen berörd av det du skriver. Jag har tyvärr inga ord att skriva som gör någon som helst skillnad för dig men jag skickar dig ett gäng virtuella kramar.

    Jag hoppas att du snart får må bättre och jag önskar dig all lycka och välgång på din väg tillbaka till att vara den du vill vara, en glada och äventyrsrika människa.

    Kram
    Bokbrus recently posted..Nu har jag tröttnat

  5. Jag hoppas att du kommer att må bättre snart. Blir väldigt imponerad av att du samtidigt lyckats hålla uppe bloggen och bokläsandet samtidigt som du haft det så tungt privat. Angående Karlavagnen i P4 tycker jag inte att du ska lasta dig för hårt för det. Helt förståelig reaktion. Det kommer säkert nya chanser inom kort!

    • Bloggen, böckerna och jobbet är mina andningshål, men jag har haft ovanligt lite energi över för de två förstnämnda under de senaste månaderna. Jag har dock lärt mig att det är kroppen som avgör vad som ska göras och inte, det känns bara en så frustrerande att det aldrig tycks gå åt rätt håll. Nåväl, det finns inga genvägar utan det är bara att kämpa på!

Speak Your Mind

*

CommentLuv badge