Jag kan bli oerhört provocerad av människor som har ett gott självförtroende och om de dessutom skryter om det och sina prestationer blir det etter värre.
Därför höll ögonen nästan på att trilla ur sina hålor när jag läste Kim M. Kimselius inlägg Oj, det hade jag aldrig kunnat ana där hon skriver att hennes På flykt från andra världskrigets fasa ”är suverän, väl ihopknuten och kommer att ge mina läsare en hel del ”hjärtinfarkter”.
Naturligtvis hänger det här ihop med att mitt eget självförtroende inte är mycket att hänga i julgran alla dagar och så har vi det här fenomenet som i mannamun brukar kallas för den svenska avundsjukan. Och jag erkänner, jag lider av den. I alla fall ibland!
Jämsides med provokationen finns beundran då jag inte kan låta bli att beundra dem som verkligen vågar sticka ut hakan och säga ”jag är bra på det jag gör och jag är inte rädd att säga det!”
Och det är ju en fantastiskt förmåga om man tänker efter, eller vad säger ni?
Speak Your Mind