Sofie Sarenbrant har snickrat ihop en platsannons för författare och det var en sådan rolig läsning att jag är tvungen att sprida den vidare:
Huvudsakliga uppgifter:
Göra research, skriva, träffa en redaktör som kladdat sönder ditt manus, ta nya tag och skriva om, få en ny omgång kritik, redigera, osv. Efter ett års omskrivning när boken kommit ut, ska du sitta i ett hörn på en bokhandel och låtsas signera böcker även om ingen kommer, stå på en scen och övertyga eventuell publik om att de skulle dö om de inte läste din bok, och ställa upp på intervjuer i media. I september ska du gå runt på Bokmässan och verka upptagen.
Generella krav:
Arbetsvillig ensamvarg som gillar att stå i rampljuset. Gärna med en bakgrund som standup-komiker. En släng av narcissistisk personlighetsstörning är inget krav, men en fördel. Eventuellt barndomstrauma ser vi inte som ett problem, utan en rubrik. Du bör också vara disciplinerad, envis, hålla deadlines, och vara bra på att ta kritik.
Tillträde:
Beror på utgivningsplanen.
Anställningsform:
Heltid, men du måste ha ett annat jobb för att försörja dig.
Varaktighet/arbetstid:
Dygnet runt.
Lön:
En till tre månadslöner i en klumpsumma beroende på förhandlingsläge. Sedan dröjer det två år till nästa utbetalning. Om din bok har sålt, vill säga. Bonus kan förekomma vid eventuell försäljning av rättigheterna till utlandet.
Dokument att bifoga arbetsansökan:
Ett färdigt manus, och ett välskrivet följebrev.
Vi tar inte emot ansökan via e-post.
Ansökningsprocessen:
Vi väljer ut tre av tusen, och återkommer om några månader. Lycka till!
Jag ska nog inte gnälla alltför mycket över min egen situation trots allt …
Det är kanske värre än så – redan för att försöka sig på författande är det bra med vissa sociala avståndstaganden. Man hinner ju inte umgås, man har ingen aning om vad det är för TV-program alla pratar om, man vet inte vilket land i Nordafrika vars skurkregim som håller på att falla sönder för tillfället; man vill inte bli störd, man behöver vara en ensling mitt ibland alla människor.
Fördelarna uppväger tveklöst, men det är en konstig situation. att bli helt absorberad av någonting som inte finns på riktigt utan bara inne i ens egen skalle. Förmodligen kliver vissa över gränsen och utvecklar just fobier. Några borde sannolikt spärras in…
Det slog mig: någon har kallat det för inte ens en mani, utan nästan ett sjukdomstillstånd, att längta tillbaka till sin berättelse, bra eller dålig, med nästan febrig intensitet.
Jag skulle tro att om du kan göra något annat än att skriva böcker – gör det. Det är för jobbigt, helt enkelt. Om du inte kan göra något annat – då är du antagligen författare!
http://www.facebook.com/pages/Thomas-Erikson/213602578663823
Hittills har jag bara författat ex antal uppsatser och en sådan uppgift räcker för att jag ska försvinna från omvärlden så jag kan tänka mig hur det skulle bli om jag väl skulle sätta mig ner och skriva boken som snurrar i min skalle. Nu är det så att jag inte känner något behov av att göra det just nu vilket tyder på att jag inte är författare och det kan jag utan problem leva med. Bara jag får läsa andras alster så är jag nöjd 🙂
För närvarande håller jag på att översätta en relativt tjock bok och det tar i stort sett all min lediga tid i anspråk men det är ju en annan sak och dessutom är det extremt roligt och lärorikt…
Jag såg oxå Sophies ’annons’, och tyckte precis som du att den var riktigt rolig. Rent utav skrattretande… om det inte varit för att den var en exakt beskrivning av hur verkligheten fungerar. mer eller mindre.
Det som slog mig, är att kraven på en författare numera är ganska motstridiga. Du ska kunna sitta ensam i sex månader och värka fram lysande material; dvs vara okej med fullkomlig isolering. Sen måste du ut och turnera, som vilken artist som helst; dvs total acceptera exponering. Inte alltid helt förenliga personlighetsdrag…
Men roligt var det.:)
http://www.facebook.com/pages/Thomas-Erikson/213602578663823
Ja, jag kan mycket väl tänka mig att det Sofie skriver är lika med sanningen. Att författarskap är ett ensamt yrke har ju blivit inpräntat i en ända sedan man själv lärde sig skriva i småskolan. Motstridigheten som du beskriver: isolering sex månader för att sedan bege sig ut i rampljuset, finns det inte en ganska hög risk för att vissa författare kan utveckla t.ex. social fobi ( i alla fall under det första stadiet)?