Kite Runner X 2

För ganska precis två år sedan läste jag av Khaled Hosseini. Så här skrev jag om boken då (på min gamla blogg som numera inte uppdateras):

Det kändes som att jag åkte en riktig känslo-berg-och-dalbana när jag läste den här boken. Den gjorde mig både glad, ledsen, arg, förtvivlad, lycklig och ja, nästan salig. Allt på en och samma gång.

Boken handlar om Amir (rikemansson) och Hassan (hans tjänare). Hassan avgudar Amir och han är alltid beredd att rycka in när Amir hamnar i trångmål. En dag får Amir chansen att återgälda Hassans lojalitet men han sviker. Amir och hans pappa Baba flyr till Amerika när Sovjetunionens styrkor invaderar Afghanistan. Där skapar de ett nytt liv men minnet av Hassan lever kvar och en dag tvingas Amir att agera och att ta tag i det förflutna.

Trots att det har gått ungefär ett dygn sedan jag läste ut boken finns det framför allt en scen som har etsat sig fast i mitt minne: ”Jag kastade granatäpplet på honom. Det träffade på bröstet, där det sprack så att det röda fruktköttet stänkte. Hassans skrik var fullt av förvåning och smärta. ”Slå tillbaka!” sa jag argt. Hassan tittade på fläcken på bröstet och sedan på mig. ”Upp med dig” Klipp till mig!” sa jag. Hassan reste sig faktiskt upp men stod bara där och såg omtöcknad ut, som en person som spolats ut i havet av en tidvattenvåg efter att alldeles nyss ha gått omkring på stranden och njutit av en skön promenad. Jag kastade ett granatäpple till, den här gången träffade det på axeln. Saften skvätte upp i ansiktet på honom. […] Jag önskade att han skulle göra det. Jag längatade efter att han skulle bestraffa mig, så att jag äntligen skulle kunna sova på nätterna.[…] Men trots att jag bombarderade Hassan med frukt så rörde han inte ett finger. ”Fegis” sa jag. ”Du är bara en jäkla fegis!” Jag vet inte hur många granatäpplen jag kastade på honom. Det enda jag vet är att när jag till sist slutade var jag flåsig och andfådd och Hassan var helt insmord av rött fruktkött, det såg ut som att han hade blivit skjuten av en exekutionspatrull. Jag föll på knä, utmattad, förbi, förtvivlad. Då plockade Hassan faktiskt upp ett granatäpple. Han gick fram till mig. Öppnade frukten och slog sönder den mot sin egen panna. ”Så” kraxade han medan den röda saften rann som blod på hans kinder. ”Är du nöjd nu? Mår du bättre” Han vände sig om och började gå nerför backen. (S. 95-96)

Det här är en helt fantastisk bok!

Trots att det alltså har gått två år sedan jag läste den så minns jag fortfarande hur starkt den påverkade mig. Hur arg jag många gånger var på Amir och på Talibanerna. Hur feg jag tyckte att Amir och Baba var som flydde till USA (även om jag nog mest troligt alla gånger skulle ha gjort samma sak om jag skulle ha haft chansen).

I går kväll såg jag filmen och den berörde mig inte alls. Scenen med granatäpplena var med, men den kramade inte alls om mitt hjärta som den gjorde i skrift. En viss del av Amirs och även andras  behandling av Hassan fanns också med, men liksom scenen med granatäpplena presenteras aldrig bakgrunden till handlingarna. Det samma gäller för en viss Taliban som fanns med i vännernas barndom och som senare åter skulle korsas deras väg. Vem var han och varför tog han steget över till de onda?

Filmen lämnar många luckor, både vad gäller handlingen och karaktärerna, och vissa frågetecken rätas aldrig ut. Har man läst boken kan man med hjälp av den fylla ut luckorna och därmed även räta ut frågetecknen. Har man inte läst boken får man använda sin fantasi för att försöka förstå vad det är som sker och varför. I bästa fall lyckas man uppskatta filmen för dess sceneri och utmärkta skådespelarinsatser och känner sig nöjd med det.

Jag gjorde det inte. Jag hade hoppats på mer. Mycket mer.

Speak Your Mind

*

CommentLuv badge