Kurdo Baksi – vän eller fiende?

Att jag är ett stort fan av Stieg Larsson är knappast någon hemlighet. Jag sträckläste hans triologi med Lisbeth Salander och Mikael Blomqvist i spetsen och jag bär med mig böckerna inom mig än i dag. Jag har svårt att sätta fingret på exakt vad det är som fascinerar mig så till den milda grad att jag inte kan lämna böckerna bakom mig och påbörja ett nytt kapitel i mitt liv. Jag är däremot säker på att Lisbeth Salander har ett stort finger med i spelet. Han har beskrivit henne som en Pippi Långstrump i vuxen ålder där han har försökt besvara frågor som “Hur skulle hon vara som vuxen? Vad skulle man kalla henne? Sociopat? Dampbarn?” Han bollade lite med svaren han fick fram och vips hade han skapat Lisbeth Salander: en 25-årig tjej med barnsligt utseende som har en annorlunda syn på samhället och dess lagar. Just på grund av hennes originalitet lider hon av ett stort utanförskap, vilket automatiskt leder till stor social inkompetens. Alla Astrid Lindgren fans må gå i taket över liknelsen men jag tycker att den är genialisk; båda är “annorlunda”, båda är extremt starka – var och en på sitt sätt, båda är ensamma, båda går sin egen väg. Listan skulle egentligen kunna bli hur lång som helst. Men det är inte på grund av likheten med allas vår egen Pippi som gör att jag tycker så mycket om henne. Jag fastnade för henne därför att hon har vissa karaktärsdrag som starkt påminner mig om en person som står mig väldigt nära. Jag vet inte om jag är ensam om att se kopplingen mellan Pippi och Salander. En som definitivt inte gör det är Rachel Cook som inte alls förstår liknelsen: “Pippi Longstocking is cute. Lisbeth Salander is about as cute as an unmuzzled pitbull.” Som någon klok människa har sagt: skönheten ligger i betraktarens ögon vilket är en fras som talar för sig själv.

Eftersom Stieg Larsson dog innan hans böcker ens hade publicerats kände jag en  obeskrivlig tomhet då jag hade läst ut sista boken i serien då jag visste att det var  oåterkalleligt slut. Jag hade gärna velat läsa de resterande sju böckerna som han hade planerat i serien om Blomqvist och Salander.

Den mediehysteri som skapades i samband med de enorma framgångarna med Millenniumtriologin gjorde att jag blev oerhört nyfiken på mannen bakom böckerna. Vem var egentligen Stieg Larsson? Jag hade hoppats att Kurdo Baksi och hans biografi Min vän Stieg Larsson skulle ge mig en del svar. Jag hann inte ens läsa den innan de minst sagt svala recensionerna började ramla in i tidningsartiklar och blogginlägg. Åsa Linderborg tycker att det var ett “magert porträtt av vännen Stieg Larsson”. Kjell E. Grenberg på Dast Magazine ställer sig frågande till om “Baksi och Larsson verkligen var så såta vänner som Kurdo Baksi gör gällande” eftersom han berättar mer om Larssons “maniska kamp mot rasism och kvinnoförtryck” i stället för att berätta om personen Larsson. En full bokhylla är en rikedom tycker å sin sida att det är svårt att inte “beröras av Kurdo Baksis uppenbara kärlek och respekt för sin vän Stieg Larsson.” Samtidigt kan hon inte låta bli att ställa sig frågan om Baksi ville skapa rubriker och uppmärksamhet lika mycket som han vill hedra sin vän. Efter att ha läst VI, Nr 2, 2010 så är jag beredd att skriva under på att det förstnämnda var hans huvudsakliga motiv till att över huvud taget skriva biografin. Artikeln om Baksi har rubriken “ Hej Kurdo, vad gör du på torsdagar klockan 14?” Han svarar att:
– Jag tar emot utländska journalister på ett hotellrum för att intervjuas om min vän deckarförfattaren Stieg Larsson. När han dog förlorade jag en storebror. Nu går 75 % av min arbetstid åt till honom. Han är större än någon annan svensk författare.

Vidare berättar han i artikeln att han, varje torsdag tar hand om internationell press och guidar dem genom den s.k. Millenniumvandringen. Måndagar är det den svenska pressen som gäller och två dagar i veckan reser han ut i världen för att antingen gå på Millenniumpremiärer eller för att prata om böckerna. Föreläsningar, som till dags dato uppgår till ca 50 stycken, och som han inte tar någonting betalt för. Eh, tillåt mig att tvivla!

Sist men inte minst tackar han Stieg Larsson för att han numera har kompisar i 40 länder och det är inte vilka vänner som helst: författare, hotellreceptionister, filmregissörer, förläggare . . . .

Nja, jag köper helt enkelt inte att han inte har några som helst avsikter att göra några ekonomiska förtjänster på Stieg. En sak är då säker, han ska inte tjäna några pengar på mig. Jag fylls av avsmak när jag ser hur någon kan baktala och i vissa fall smutskasta någon som han kallar för sin “vän”. Det som gör det än mer osmakligt är att han gör det mot någon som är död och som inte kan försvara sig. Däremot tänker jag läsa Eva Gabrielssons egen bok som hon skriver tillsammans med den franska journalisten Francoise Colombine. En bok som ges ut nästa år. Dessutom är Barry Forshaw aktuell med en bok som kommer att fokusera på böckerna och hela Larsson-fenomenet. Låter mer som böcker i min smak!