På den tiden det begav sig sträckläste jag Dave Pelzers böcker Pojken som kallades det, Pojken som försvann och Pojken som överlevde, och det var en fruktansvärd upplevelse. En upplevelse som jag med akt och mening valde att återuppleva med hjälp av Daves yngre bror Richards biografi En brors berättelse: att överleva en barndom av misshandel.
Den här gången var jag dock mer förberedd på vad jag skulle få möta och hur hemskt det än kan låta tog jag inte riktigt lika illa vid mig av en och samma människas grymhet den här gången. Jag visste helt enkelt vad hon var kapabel till.
Vad jag däremot inte hade en aning om var vilka roller barnen i hushållet spelade och hur de genom strategier och list kunde påverka åt vilket håll mamman skulle rikta sin uppmärksamhet. Så länge David bodde hemma var det han som fick ta de hårdaste smällarna, men när han omhändertogs av myndigheterna fick Richard ta hans plats.
I En brors berättelse: att överleva en barndom av misshandel berättar Richard om hur han samlade på skrot för att kunna göra en hinderbana i sitt rum för att försvåra för mamman när hon jagade honom vid givna tillfällen varje dag. Vidare berättar han hur han: lärde sig att sova med öppna ögon, matades med tabascosås, rymde men återvände hem eftersom han var alltför illa däran för att kunna klara sig utan någon som ”tog hand om” honom och hur han till slut kände ett hopp om att allting skulle ordna sig för honom och hans bröder.
Det råder inga tvivel om att mamman i hushållet var allvarligt sjuk och även om det på intet sätt är en ursäkt så är det i alla fall något av en förklaring till hennes minst sagt tveksamma beteende.
Dock kommer jag a l d r i g någonsin att kunna förlika mig med de myndigheter och medmänniskor som inte lyfte ett finger för att hjälpa pojkarna ur deras misär. Inte minst pappan borde ha fått sig en rejäl omgång, men när inte ens sjukvårdspersonalen och/eller andra myndigheter vågar (kan?) göra någonting, vem ska då göra det?
Richard saknar något som Dave behärskade; förmågan att förmedla sin historia på ett sakligt och medryckande sätt. Richard upprepar sig alldeles för ofta och med anledning av det blir boken tjatig och det förtar det allmänna intrycket av boken. En röd penna skulle i sanning ha lyft den här boken till en helt annan nivå.
Uppföljaren finns redan i handeln och den svenska titel är En tonårings resa: att överleva en fasansfull barndom. Den kommer jag med all säkerhet också att läsa men det får anstå ett tag. Det finns helt enkelt en gräns för hur mycket elände jag är mottaglig för utan att själv förlora förståndet.
Bokfakta:
Författare: Richard B. Pelzer
Titel: En brors berättelse: Att överleva en barndom av misshandel
Originalets titel: A Brother´s Journey
Utgivningsår: 2005
Förlag: Forum
Översättare: Hans Nordmark
Antal sidor: 237
Källa: Biblioteket
Intresse: biografi, självbiografi
Betyg [Rating:2/5]
Intressant att du precis läst denna när jag läst de två första, Pojken som kallades det och Pojken som försvann. Visste inte att även hans bror skrivit en bok, ska kanske låna den också någon gång.
Klok som en bok:-) recently posted..Journal 64
Twitter: lottensbokblogg
says
Alla dessa böcker låter läsvärda men det gäller att man orkar ta till sig detta också.
Lottens Bokblogg recently posted..Sharp Objects av Gillian Flynn
Ja, det är sant. Min yngsta dotter har precis läst ut Pojken som kallades det och hon reagerade ungefär som jag, Jag läser bara sådana här böcker när jag är på rätt humör och det är inte ofa.
Låter läsvärt även om man med säkerhet blir starkt gripen av historien.
Lena recently posted..OZ – The great and powerful
Ja, verkligen!