Recension: Blackout av Ragnar Jónasson

Baksidestext: On the shores of a tranquil fjord in Northern Iceland, a man is brutally beaten to death on a bright summer’s night. As the 24-hour light of the arctic summer is transformed into darkness by an ash cloud from a recent volcanic eruption, a young reporter leaves Reykajvik to investigate on her own, unaware that an innocent person’s life hangs in the balance. Ari Thor Arason and his colleagues on the tiny police force in Siglufjoerdur struggle with an increasingly perplexing case, while their own serious personal problems push them to the limit. As silent, unspoken horrors from the past threaten them all, and the darkness deepens, it’s a race against time to find the killer before someone else dies…

Mina tankar:

är ett land som endast har intresserat mig i fotbollssammanhang och Ragnar Jónassons böcker får mig inte direkt att längta dit. Det är framför allt mörkret, kylan, kargheten och påminnelsen om askmoln (som om jag inte misstar mig handlar om Eyjafjallajökulls utbrott 2010) som får mig att inse att jag har det rätt så bra här hemma. 

Men, det finns en som jag kan se hur många gånger som helst!

Med det sagt så finns det många element som jag gillar och som får mig att läsa bok efter bok av denna nordiske ”juvel”. Jónasson är en gudabenådad storyteller som varvar brutala med poetiska händelser med intressanta persongallerier och i den mixen finns även Ari Thór Arasons minst sagt komplicerade förhållande med ”särbon” Kristín.

Arasons chef Tómas har irriterande nog lagt sig till med att säga ”my boy” mer eller mindre varje gång han tilltalar Arason. Jag begriper inte varför han inte biter ifrån för det kryper sannerligen i hela kroppen på mig varje gång jag läser det.

Jag gillar Jónassons sätt att dra in aktuella tilldragelser, händelser etc. i sina intriger och i Blackout tar han upp mobbing och vad det kan göra med en människa, både som mobbare och den som blir mobbad. 

En som vet hur det känns är Hlynur, Ari Thórs och Tómas kollega, som tar emot en mängd e-postmeddelanden som äter upp honom inifrån. Han håller dessa för sig själv, och även om alla kan se att han mår dåligt är det ingen som vill lägga sig i, vilket får förödande konsekvenser. 

Hlynur är ett bra exempel på de människoöden som Jónasson beskriver med en autenticitet att jag nästan känner mig sjuk. Å andra sidan beskriver han saker som inte borde vara någon nyhet för någon längre. Jag menar hur länge ska tjejer gå på myten om att åka till ett okänt land kommer att leda till stora pengar att skicka hem till familjen. Eller är det en desperation som fortfarande lever kvar? Just den sistnämnda biten känns tämligen uttjatad, inte minst med tanke på att Jónasson inte erbjuder en oväntad tvist som ingen har lyckats presentera tidigare.

Förutom Aranson, som jag tycker väldigt mycket om, finns här även en journalist vid namn Ísrún som har alla egenskaper som en fruktansvärt irriterande, men ambitiös journalist ska ha. Me like!

Det är inte alldeles lätt att veta i vilken ordning man ska läsa dessa böcker eftersom den informationen varierar kraftigt beroende på var man kollar, men förhoppningsvis kan Ragnar Jónassons hemsida reda upp detta åt dig.

PS, jag har inte läst dem i rätt ordning och jag lovar att det inte är några problem.

Speak Your Mind

*