Recension: Nightblind av Ragnar Jónasson

Baksidestext: Siglufjorur: an idyllically quiet fishing village on the northernmost tip of Iceland, accessible only via a small mountain tunnel.Ari Thor Arason: a local policeman, whose tumultuous past and uneasy relationships with the villagers continue to haunt him.The peace of this close-knit community is shattered by the murder of a policeman – shot at point-blank range in the dead of night in a deserted house. With a killer on the loose and the dark arctic winter closing in, it falls to Ari Thor to piece together a puzzle that involves tangled local politics, a compromised new mayor, and a psychiatric ward in Reykjavik, where someone is being held against their will. Then a mysterious young woman moves to the area, on the run from something she dare not reveal, and it becomes all too clear that tragic events from the past are weaving a sinister spell that may threaten them all.

Mina tankar:

Är det något som är bra på så är det att skriva täta miljöbeskrivningar som omedelbart drar med läsaren på ett äventyr som denne sent kommer att glömma. Här spelar naturen och vintern som är på väg en sådan avgörande roll att de nästan slår sig samman till en huvudkaraktär.

I Nightblind faller dock Jónasson in i en stereotypisk fälla när han sätter in extra personal för att fånga den som mördarde en kollega. Jag förstår kamratandan och allt det där, men jag ser inte att en polis är mer av en människa än någon annan. Därmed är det något av en befrielse att Ari Thór visar sitt missnöje när hans före detta chef, Tómas, tar för sig lite väl mycket när utredningarna börjar komma mot sitt slut, även om det är något av en tyst process.

Ari Thórs förhållande med Kristín får sig en törn även här och det är endast i samband med henne som Ari Thór förlorar kontrollen över sig själv och hela situationen. Det är rätt befriande att en så normalt tillsluten man ändock får utlopp för sina känslor, om än på ett tillbakadraget sätt.

Mitt isländska namn

Mycket har hänt med Ari Thór sedan förra mötet: han är som sagt tillsammans med Kristín igen men han har även blivit pappa till en son, och på något sätt blir jag lättad över att de, på Kristíns initiativ, har frångått det vanliga namnsystemet och döpt sonen till Stefnir. Mitt namn skulle exempelvis vara Ánniká Götedottir, hemska tanke! (Om du vill skapa ett eget isländskt namn kan du göra det här)

Det är inte bara Ari Thór som får lite sömn om nätterna utan här har även Gunnar Gunnarson, borgmästaren, svårt att sova. Han skulle lätt kunna leva på sin frus lön som läkare i Norge och agera som ”hemmaman” men det sätter hans ego stopp för. Hans assistent är på rymmen från en man från det förflutna, och hennes antagna namn skyddar henne inte från vad som komma skall.

Historien med dessa två är en aning för genomskinlig för att ens vara ett uns trovärdig.

Mina tankar brukar svänga fram och tillbaka när jag läser, hör eller ser något som får mina tankar att skena. Här är det ”Some nights” som genast får mig att tänka på den bästa låten EVER med samma namn av FUN.:

Bakgrundsfakta om Ari Thór finns här,  och Jónassons hemsida finns här

Speak Your Mind

*