Recension: Döden löser alla problem av Reginald Hill

Författare: Reginald Hill
Originaltitel: A cure for all diseases
Utgivningsår: 2008 (2009 i Sverige)
Förlag: Minotaur
Antal sidor: 589

Bokens upplägg: [Rating: 1/5]
Bokens handling: [Rating: 2/5]

Sammanfattning

Döden löser alla problem berättar ur tre olika perspektiv om utredningen av ett mord.

Vissa menar att Andy Dalziel inte var redo för Gud, andra att Gud inte var redo för Dalziel. Efter sin närkontakt med en exploderande bomb har den store Andy Dalziel legat en längre tid i koma. För att återhämta sig beger han sig till den lilla badorten Sandytown där han träffar psykologen Charlotte Heywood. De upptäcker att de har mycket gemensamt och har hunnit bli goda vänner när idyllen i Sandytown krackelerar.

Den stenrika Lady Daphne Denham styr invånarna och sina släktingar i Sandytown med järnhand och ser till att alla är beroende av henne. Lady Denham vill, till förtrytelse för de andra markägarna i Sandytown, förvandla den lilla staden till en modern kurort, med spa, alternativa terapier och olika ställen för rekreation. Allt ställs på sin spets när Sandytown drabbas av en storm. När stormen bedarrar hittas en av markägarna död. Brutalt mördad. Pascoe kallas dit för att utreda brottet och får ovälkommen hjälp från Dalziel och Charlotte, som båda vill lösa mordet. Pascoe upptäcker att mörka krafter lurar under ytan i idylliska Sandytown, där varken kurer eller läkemedel har någon chans mot döden som löser alla problem.

Mina tankar

Den här boken är något av det märkligaste jag har läst. Den inleds med en massa mail som Charley skickar till sin Cassie. Det är hela tiden en envägskommunikation. Att Cassie har svarat förstår man endast genom att Charley nämner någonting om det i sitt nästa mail till samma syster. Mailkommunikationen mellan Charley och Cassie varvas med att Andy Dalziel ligger i sin säng och på kliniken och pratar med sin portabla bandspelare som han har döpt till Mildred. I dryga 200 sidor (!) håller det på innan huvudhandlingen tar sin början med ett mord. Pascoe träder in i bilden och äntligen blir det gammalt hederligt polisarbete som tar över och gör boken intressant. Men säg den glädje som varar: Av någon outgrundlig anledning har Hill valt att lägga in ovan nämnda korrespondens med jämna mellanrum rakt igenom hela boken. Tempot dras ner, gäspningarna tilltar och när till och med disken lockar mer än boken då är det bara att inse vilket bottennapp den var.

Jag har bläddrat mig igenom böcker förr men den här tog priset. Av bokens 589 sidor har jag – mellan tummen och pekfingret -läst knappt hälften.

Skärpning, Hill!