Recension: Exil av Denise Mina

Baksidestext: Inte nog med att Maureen O’Donnell blivit anklagad för mord, nu har dessutom fadern, som förgripit sig på henne under uppväxten, återvänt hem till Glasgow. Samtidigt har bästa väninnan Leslie blivit förälskad och tillbringar all sin tid tillsammans med pojkvännen.

När Ann Harriss – patient på kvinnojouren där Maureen arbetar – plötsligt försvinner och hennes döda kropp en månad senare flyter upp på Themsens strand ser Maureen sin chans att fly hemstaden. Hon beger sig till London och hamnar där i en värld full av våld, svek och misstänksamhet. En efter en faller pusselbitarna på plats och Maureen börjar ana vad som egentligen hänt. Men tiden rinner i väg och hon måste få fram sanningen – till varje pris.

 

Mina tankar:

Exil av Denise Mina är del 2 i Garnethill-trilogin och jag är ense med New York Times sammanfattning som lyder: ”Som att få en örfil. Och en spark mot revbenen. Och en knytnäve i magen”.

Maureen är tillbaka, både bildligt och bokstavligt. I mångt och mycket skulle man kunna tro att det här något av en upprepning av Garnethill ty Maureen är i ytterligare ett destruktivt förhållande, hennes familj (brorsan Liam undantagen) är precis lika knäppa som tidigare och hennes s.k. vänner har inte utvecklats särskilt mycket. Men det är så mycket mer än så.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Mina har en fantastiskt språk och jag älskar hennes gestaltningar. Hon är inte ens i närheten av att skriva läsaren på näsan och formuleringar som ”[…] ögonen hade blivit inkontinenta och lät dumma tårar falla i disken, på kappan, ner i shoppingvagnar” (s. 10) flödar genom sidorna.

Maureen bär på en enorm sorg och det gör mig så ont att hon är så ledsen att hon känner det som att ”livet fortsatte i rummet intill” (s. 10), men som tur är vet jag vilken stark person hon innerst inne är och jag är redan från början fullständigt övertygad om att hon kommer att komma ut på andra sidan med livet i behåll, om än lite kantstött här och var. Som om inte det vore nog är hon dessutom anklagad för ett mord som hon inte har begått.

Som en extra bonus utspelar sig en del av händelserna i staden som jag skulle kunna åka till hur många gånger som helst, nämligen London.

Om man ska säga något negativt om Maureen så är det att hon tar väldigt illa vid sig när hennes bästis Leslie börjar spendera mer tid med sin kille än med henne. Detta är ett naturligt beteende under tonårstiden men livets hårda skola borde ha lärt Maureen hur världen fungerar. Till hennes försvar kan dock sägas att Leslie är den stadigaste fasta punkten hon någonsin har haft (bortsett från Liam), och när även den dras bort under hennes fötter blir hennes värld ännu osäkrare än tidigare.

Återigen berättas historier från det förflutna i korta drag men i det här fallet är det verkligen ett måste att läsa böckerna i rätt ordning för att till fullo kunna ta till sig av händelserna.

Bloggen Full bokhylla skrev en gång att ”det som påbörjas i Garnethill får sin upplösning i Den sista utvägen, och kontakter som knyts i Exil får stor betydelse i sista delen. Även om denna blogg verkar ha lagt ner sedan dess så är påståendet inte mindre sant för det. Med andra ord: läs böckerna i ordning!

  1. Garnethill
  2. Exil
  3. Den sista utvägen

Speak Your Mind

*