Recension: Garnethill av Denise Mina

Baksidestext: Maureen O’Donnell har haft ett problemfyllt liv: sexuella övergrepp, inlagd på mentalsjukhus, ett jobb som är en återvändsgränd, och ett trassligt förhållande med den gifte terapeuten Douglas som hon precis är på väg att avsluta.

Men någon hinner före. En morgon när Maureen vaknar upp bakfull och vacklar ut i vardagsrummet hittar hon sin älskare fastbunden i en stol och med halsen avskuren. Glasgowpolisen betraktar henne som misstänkt, och till och med hennes egen familj verkar tro att hon är inblandad.

I panik börjar Maureen tvivla på sin egen version av händelseförloppet. Hon kartlägger Douglas sista dagar i livet och konfronteras med en fasansfull härva av lögner, våldtäkter och en mörklagd skandal vid den psykiatriska klinik där hon själv varit inlagd.

Patienterna på kliniken säger ingenting, och de hon pratar med i personalen är rädda. När ännu ett lemlästat lik återfinns inser Maureen att hon måste hitta mördaren om hon inte själv ska bli nästa offer

Mina tankar:

Det går inte annat än att tycka om Maureen O´Donnell. Hon är rolig, egensinnig, upprorisk, omtänksam (mot de hon verkligen gillar), genuint elak (mot de hon verkligen inte gillar), sårbar, uppfinningsrik och generellt alldeles, alldeles underbar. Om hon inte drog så mycket olycka med sig skulle jag lätt göra allt för att bli hennes BBF, om inte annat för att åtminstone ibland försöka rädda henne från sig själv. När detta inte är ett alternativ får hon i stället förlita sig på de inte alltid så rumsrena vännerna och sin familj som, precis som Maureen, utan tvekan skulle ha behövt göda en och annan psykologs redan så djupa fickor.

Trots att tunga och tragiska ämnen är ett genomgående tema i Garnethill lyckas ändå Denise Mina blanda upp det med både tjuvroliga, spännande och intressanta episoder. Detta gör att man inte blir tungsint eller ledsen när man läser den, utan känslan av att allt kommer att ordna sig på ett eller annat sätt sveper över en med jämna mellanrum och lättar upp stämningen.

Jag gillar verkligen Minas språk och enligt mig är hon en av de bästa på gestaltning. Detta är om något den egenskap jag beundrar mest hos riktigt duktiga författare. Och ännu bättre blir det när man serveras en levande men inte onödigt detaljrik miljö som låter en fly från verkligheten en stund.

Dessutom gillar jag Minas dialoger (utan tillstymmelse till adverb) som den här t.ex.:

”Jag får inte gå in dit för att jag inte har nåt kort.

Just det, Tanya. Man måste ha ett kort.

Köp ett åt åt mig.

Man kan inte köpa dem.

Inte?

Nej, man måste få ett.

Får jag ett då?

Nej.

Varför inte?

Du är för lång” (s. 122).

Till sist måste jag även beundra Minas förmåga att på ett kortfattat sätt blanda upp nutiden med tillbakablickar. Hon ger oss den information vi behöver för att vi själva ska kunna lägga det pussel som undan för undan kommer att ge oss den fullständiga bilden av Maureens liv när hela trilogin är utläst.

Andra röster om Garnethill finns här.

Garnethill är ett recensionsexemplar från Modernista i översättning av Boel Unnerstad

Denna bok ingår i en trilogi:

  1. Garnethill
  2. Exil
  3. Den sista utvägen

Speak Your Mind

*