Recension: Förlorad av Michael Robotham

Författare: Michael Robotham
Originaltitel: Lost
Utgivningsår: 2005 (2006 i Sverige)
Förlag: Albert Bonniers
Antal sidor: 380
[Rating: 4/5]

Tre ord: spänning, psykologi, fantastiskt språk

I Den misstänkte heter huvudkaraktären Joseph O´Loughlin och kriminalkommissarien Vincent Ruiz står för bikaraktären. I Förlorad är rollerna ombytta: Fokuset ligger på Ruiz och O´Loughlin fungerar som en slags skuggfigur.

Handlingen då? Jo, Ruiz hittas svårt nerkyld och med en skottskada i benet i Themsen. Strax därpå hittas en båt full med skottthål och blod. Ruiz har emellertid inget minne av av olyckan vilket leder till att polisen startar en internutredning. Frågorna är många: Vad hände egentligen på båten? Vad gjorde Ruiz där -uppenbarligen beväpnad – utanför tjänsten? Den enda ledtråd som finns är ett foto som hittades i Ruiz ficka: ett kort på Mickey Carlyle som försvann tre år tidigare.
Ruiz vänder sig till O´Laughlin för att hjälpa honom att ta reda på vad som har hänt, samt att hitta Mickey eftersom han är övertygad om att hon lever.

De tre ord som jag sammanfattade boken med baserar jag på följande fakta:

– Den är spännande eftersom de ändlösa omkastningarna gör att det hela tiden är ett högt tempo i boken.

– Det psykologiska består i två delar: dels är Förlorad berättad ur Ruiz synvinkel vilket gör att man få följa med på hans resa genom smärta, sorg, ilska, frustration och glädje. Dels därför att O´Laughlin lider av Parkinsons och fastän han endast innehar en biroll i boken så får man ändå en inblick i vilka kval han lever under. Som om inte det vore nog finns det ytterligare en psykologisk aspekt i det här: Smärtan som Mickeys mamma känner över att inte veta vad som har hänt med hennes dotter.

– Robotham har ett fantastiskt språk: han skriver med sådan inlevelse och med ett sådant bildspråk att det är omöjligt att inte bli fascinerad över de kunskaper han besitter. Dessutom överträffar hans miljöbeskrivningar det mesta: det är absolut inga problem att föreställa sig de platser som han beskriver och det spelar ingen roll om det så är en kloak, ett sjukrum eller receptionen på en polisstation.
Tyvärr är det också språket som drar ner betyget något i boken. Hur hänger det ihop tänker du kanske? Jo, det ska jag tala om nu. När Robotham fick frågan angående varför han skriver i första person och i presens svarade han så här:

First-person present-tense is definitely challenging, but I think it creates a sense of immediacy and pace which grabs the reader and makes them feel as though they are literally being drawn into an adventure that is unfolding in real time

Jag kan inte annat än att hålla med: det ger en helt annan närvaro när en författare skriver i nutid samt i första person, MEN detta måste vara ett- precis som han säger – väldigt utmanande sätt att skriva en roman på. Det är just det som han misslyckas lite med här: vissa avsnitt i boken är vilseledande då han inte växlar från presens till preteritum när han beskriver saker som har hänt i det förflutna. Det blir svårt att hänga med och ibland krävs det flera omläsningar innan man är tillbaka på banan så att säga.
Detta är dock ingenting som kommer att hindra mig från att läsa mer av honom: Han är en lysande stjärna på min himmel!