Recension: Nattfärjan av Michael Robotham

Riktigt spännande blir det aldrig i Nattfärjan av Michael Robotham.

Författare: Michael Robotham
Originalets titel: The Night Ferry
Utgivningsår: 2007
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Översättare: Kjell Waltman
Antal sidor: 524
[Rating: 2.5/5]

Sammanfattning

Sin vana trogen låter Michael Robotham sina huvud- och bipersoner byta plats. I Förlorad var det kriminalkommisarien Vincent Ruiz som hade huvudrollen, men i Nattfärjan får han stå tillbaka och agera biperson och i hans ställe träder i stället kriminalaren Alisha Barba som skadades svårt i föregående bok när en misstänkt bröt hennes rygg mot en tegelmur.

Strax efter det att Alisha har kommit tillbaka till ett något så när bra liv får hon ett meddelande av sin före detta klasskamrat Cate som är höggravid. De stämmer träff i samband med en klassträff på sin gamla skola. Väl där ber hon Alisha att hjälpa henne då ”de vill ta hennes barn ifrån henne.” Vilka ”de” är framkommer dock inte och eftersom Cate och hennes man Felix blir påkörda av en framrusande bil. Felix dör omedelbart men Cate visar fortfarande livstecken när ambulansen anländer. Alisha åker med Cate och under färden avslöjas det att Cate har ljugit om sin graviditet: hon har låtit sy en gravid mage av skumgummi så att ingen skulle komma på hennes och hennes mans bluff. Varför?

Då Cate dör på sjukhuset utan att få tillbaka medvetandet återstår det bara för Alisha att själv söka reda på sanningen. Hon upptäcker en liga som specialiserat sig på slaveri och människohandel. Alisha tar upp jakten, fast besluten att hitta Cates barn.

Mina tankar

Jag var helt såld över Förlorad och Den misstänkte, men tyvärr så lämnar Nattfärjan en del övrigt att önska. Det som framför allt har fascinerat mig i de två föregångarna är dels psykologin som Robotham har bakat in i såväl handlingen som karaktärerna och hans fantastiska språk. I Nattfärjan syns ingenting av detta, dessutom är tempot ofta extremt lågt.
Trots att bokens grundtema är slavhandel och människosmuggling så lyckas inte storyn beröra mig. Jag gäspar och undrar förstrött när det äntligen är dags för upplösningen så att jag kan känna mig färdig med den här boken, redo att ta mig an nästa.

Det som jag framför allt blev besviken på är det mediokra språket. Även denna gång skriver han i jag-form, vilket han lyckas bättre med här än i Förlorad. Men det är de ständigt återkommande upprepningarna som till slut irriterar mig så mycket att det blir ett extremt irritationsmoment precis på samma sätt som Dan Browns Den förlorade symbolen. Att Nattfärjan får ett något högre betyg än Browns bok beror helt och hållet på att Robotham åtminstone inte har snöat in på ett och samma tema.

Köp Nattfärjan på:
Bokus
Adlibris