Recension: Försvunnen av Mo Hayder

Baksidestext: Mörkret sänker sig över West Country när kriminalinspektör Jack Caffery anländer för att intervjua offret för en bilstöld. Han har utrett bilstölder tidigare, men det här är annorlunda. I det här fallet har bilen tagits med våld. Och i baksätet fanns en passagerare – en elvaårig flicka – som fortfarande saknas.
Snart börjar förövaren kommunicera med polisen: »Det har börjat«, säger han. »Och det kommer inte bara plötsligt att ta slut, eller hur?« Caffery vet att det kommer att hända igen. Kidnapparen kommer att välja ut en annan bil, med ett annat barn i baksätet.
Jack Caffery är en skicklig polis med skarpa instinkter; den bästa, enligt vissa. Men den här gången inser han att något är allvarligt fel: Kidnapparen verkar hela tiden vara precis ett steg före polisen …

Mina tankar:

Försvunnen tar vid några månader efter händelserna i Hud tonade ut. Här handlar det om ett kräk i tomtemask som rövar bort barn och Mo Hayder har målat talande porträtt av såväl barnen som föräldrarna. Deras upplevelser är så starka att de hoppar ut från boken och slår till en på kinden.

Trots det är det de lösa trådarna från Hud som lockar mig mest, även om de av uppenbarligen skäl inte står i fokus här. Det känns dock bra att få ”något av ett avslut” för att använda en kliché de luxe.

Hayders böcker är mörka, ja till och med mycket mörka och hon har en kuslig förmåga att ge liv åt ondska, platser, förövare, offer etc. på ett sådant sätt att man ser allt framför sig när man läser. Men inte nog med det, hon kan till och med beskriva en enkel drink så att det vattnas i munnen. Citroner är en av huvudingredienserna i den och deras gula färg är faktiskt den enda färgklicken som ger ett visst, positivt skimmer över övrigt innehåll.

I Hud har Paul Prody en väldigt tillbakadragen roll i intrigen men i Försvunnen har han fått ett betydligt större utrymme. Han arbetar på Cafferys rotel men ägnar mer tid åt en gammal utredning än att försöka ta reda på vem det är som kidnappar barnen och varför. Varför Caffery försöker få honom att hålla sig till fallet här och nu är lätt att förstå (om man har läst Hud alltså), men det tar en stund innan Prodys motiv börjar växa fram.

Även i den här boken finns det gott om tunnlar, kalkstensbrott och mer eller mindre trånga utrymmen som läsaren med god berättarkonst befinner sig i tillsammans med övriga karaktärer. Här finns även en scen som är skrämmande lik en som utspelar sig i Det slutna ögat av Belinda Bauer. Allt sammantaget bör du nog välja något annat att läsa om du lider av klaustrofobi eller är mörkrädd.

Observera:

Böckerna om Jack Caffery och den Vandrande mannen ska utan tvekan läsas i ordning oavsett vilken serie som står på omslaget eftersom alla hör ihop.

1. Birdman (Jack Caffery #1) (Fågelmannen)
2. The Treatment (Jack Caffery #2) (Behandlingen)
3. Ritual (Jack Caffery #3, Walking Man #1) (Ritual)
4. Skin (Jack Caffery #4, Walking Man #2) (Hud)
5. Gone (Jack Caffery #5, Walking Man #3) (Försvunnen)
6. Poppet (Jack Caffery #6, Walking Man #4)
7. Wolf (Jack Caffery 7, Walking Man #5)

Försvunnen är ett recensionsexemplar från Modernista i översättning av Åsa Brolin.