Kall, kall jord av Adrian McKinty utspelar sig på Nordirland under 80-talet. Två personer har hittats döda och även om det verkar vara två isolerade händelser misstänker kriminalinspektör Sean Duffy att det måste finnas en koppling mellan fallen om man letar tillräckligt noga. I sin karriär har Sean löst sex mord utan att någon gärningsman har behövt skaka galler, men denna gång är han fast besluten att någon ska få sota för gärningarna.
Denna beslutsamhet verkar McKinty har tagit till sig för att kunna slå något slags världsrekord i upprepningar: bussar brinner på var och varannan sidan, bomber smäller, Sean tittar efter bomber under sin BMW lika många gånger som Seans hemadress Coronation Road nämns, och så vidare i all oändlighet.
Vidare skriver McKinty läsaren på näsan och det finns inte något som jag är mer allergisk emot. Citatet nedan är endast ett exempel av många:
Oscar höll på att betjäna två murvlar från Associated Press. Man förstod att de var murvlar från Associated Press, eftersom de var klädda i jackor på vilka det stod ”Associated Press” med stora gula bokstäver på ryggen […] (s. 35).
Lika irriterande som obegripligt är det varför McKinty finner det nödvändigt att påpeka att Sean m.fl. kör omkring i en Land Rover inte mindre än 9 gånger i ett och samma kapitel (kap. 12)?
Den enda karaktären jag över huvud taget reflekterar över är Sean Duffy själv. Och det beror inte på att jag gillar honom. Tvärtom är han den fegis han själv utgör sig för att vara och då vinner man inte mitt förtroende.
Lyriska röster haglar över den här boken vilket torde innebära att The Irish Times, The Times, The Glasgow Herald m.fl. har upptäckt något som jag har missat. Men det enda som jag personligen förtjusas över är 80-talsreferenserna, eftersom det här är det årtioende som jag oftast återvänder till inte minst när det gäller musik. McKinty nämner ett av mina gamla favoritband, Adam and the Ants, och det får han en viss cred för, men jag tvivlar på att jag kommer att söka upp honom igen.
Andra röster om Kall, kall jord hittar du här.
Jag tycker ofta att det är ett problem med just Irländska deckare, att de blir hyllade oavsett kvalitet. Missförstå mig inte, jag gillar absolut vissa Irländska författare, men tycker ofta att jag blir besviken när jag läser okända, nya böcker som fått ”bra recensioner”. Det är som om bara det faktum att det utspelar sig på Irland får vissa recensenter att läsa böckerna i ett visst ljus, mycket märklig företeelse.
Oliver recently posted..Ljuset och värmen
Twitter: lottensbokblogg
says
Se där. Jag håller ju med. Väldigt mycket 🙂
Lottens bokblogg recently posted..Hett i hyllan #44
Ha ha, ännu en gång tycker vi helt olika 🙂 Jag håller med om det där med hans bil, det var någon gång som jag funderade på om han hade fått reklampengar. Citatet du har med skrattade jag högt åt, det där är ju humor för mig 😉
Monika recently posted..”Lily och bläckfisken” av Steven Rowley
Har vi någonsin varit överens? Jag tror inte det 🙂
Hej Annika! Länge sedan sist!
Kan berätta att McKintys nästa bok ”Jag hör sirenerna på gatan” kommer på svenska i september. Jag har precis översatt färdigt den och jag tror att många som hade svårt för den här första boken kommer att gilla den. I vilket fall är den mycket spännande med många överraskande vändningar och fler kvinnoporträtt. Känns som att författaren tagit till sig lite av kritiken om grabbigheten. En av de mest spännande böcker jag har översatt och då har jag ändå gjort nära 120 vid det här laget.
Tack för det Nils! Vi får se hur det blir, jag kan ju ha ändrat mig när den nya boken kommer ut.