Recension: Mörkrets alla färger av Peter Robinson

Vilken besvikelse! Mörkrets alla färger av Peter Robinson lever inte alls upp till hans tidigare utsökta kriminalromaner med Alan Banks och Annie Cabbot i spetsen.

Författare: Peter Robinson
Originalets titel: All the colours of darkness
Utgivningsår: 2008 (2009 i Sverige)
Förlag: Minotaur
Översättare: Jan Malmsjö
Antal sidor: 406

[Rating: 1/5]

Sammanfattning

Fyra skolpojkar hittar scenografen och kostymdesignern Mark Hardcastle som har hängt sig i ett träd. Annie Cabbot tar sig an fallet i tron om att det rör sig om ett vanligt självmord. Kort därefter hittas Hardcastles partner, Laurence Silbert, brutalt mördad i sitt hem. Genast tänds varningslamporna hos Cabbot och hon beordras från högre ort att kalla hem Alan Banks från sin semester, och från sin nya flickvän Sophie.

Banks och Cabbot står inför ett fall som alltmer ser ut som mord följt av självmord. Innan de avskriver fallet gör de en djupdykning i de båda herrarnas förflutna. De upptäcker att Silbert hade kopplingar till M16 åt vilka han hade jobbat som spion. När underrättelsetjänsten inser att polisen börjar visa ett alltför stort intresse i Silberts liv gör de allt som står i sin makt för att försvåra utredningen. Det sporrar dock bara Banks än mer att, trots att hotet mot alla inblandade växer sig allt större, ta reda på vad som är sanning och vad som är lögn.

Banks och Sophie går under en ledig kväll för att se Othello, som teatern där Mark Hardcastle jobbade, hade satt upp. Då tänds en tanke hos Banks. En tanke som växer sig starkare för varje gång han återupplever teaterföreställningens kärnberättelse. Till slut lyckas han få med Cabbot i tankegångarna och de ger sig ut på jakt efter verklighetens Jago.

Mina tankar

Peter Robinson har verkligen skänkt mig en enorm glädje och läslust med sina tidigare romaner. Så inte den här. Den slutade vara spännande och intressant redan efter ca 150 sidor. Resterande sidor är bara utfyllnad totalt utan spänning, engagemang, tempo. En intrig av lösa och osannolika antaganden. En intrig utan substans.

För mig verkar det som att han ungefär halvvägs in i boken skrev in sig i ett hörn som han verkligen fick kämpa för att försöka ta sig ur. Tyvärr lyckades han inte.