Recension:Sjöjungfrun sjöng sin sång av Val McDermid

Författare: Val McDermid
Titel: Sjöjungfrun sjöng sin sång
Originalets titel: The Mermaids singing
Utgivningsår: 1996
Förlag: Alfabeta pocket
Antal sidor: 336
Källa: Köpt
Intresse: Kriminalroman, deckare, serie, psykologi
Andra titlar i serien: Under ingrodda ärr, Den sista frestelsen, Andras plåga, Med gift i blodet och I mördarens nät

Betyg [Rating: 5/5]

Sjöjungfrun sjöng sin sång är den första boken i raden om Tony Hill och Carol Jordan och här gäller det för dem att sätta stopp för den seriemördare som sätter skräck i staden Bradfield.  Han mördar men en hermetisk frenesi och med ett sällan skådat raseri och när han är färdig med sina offer tvättar han dem för att lämpa av dem som sopor i de kända gaystråken runt om i staden. Fyra offer får inte bli fem. Plötsligt en dag försvinner en ur Carol Jordans team …

Jag bara älskar det här. Må vara att jag hittills bara har läst McDermids böcker som handlar om Hill och Jordan som jag har lärt känna och älska via tv-serien Mord i sinnet, men jag kan inte för mitt liv tro att hon kan skriva dåliga böcker. Huruvida det stämmer med verkligheten får naturligtvis framtiden utvisa då jag måste lämna radarparet Hill/Jordan bakom mig för att ta itu med hennes andra karaktärer.

I samband med förra veckans jerka ställde jag frågan om den kursiva stilens vara eller inte vara och där tog jag tillfället i akt att spy galla över detta ofog som allt fler författare tar till för att …. ja, vad det nu är de vill uppnå. I nära anslutning till detta inlägg sätter jag mig tillrätta i soffan för att läsa ännu ett mästerverk. Vad är det första jag får se? Jo, den kursiverade mördaren träden in på scenen redan på sid 9! Vad hände? Jo, jag fick världens bredaste leende på läpparna och sedan återgick jag till läsandet och jag njöt av det. Det som hände här kan ha tre förklaringar:

1. Genom att jag vädrade mina tankar och åsikter kring den kursiva stilen ”botade” jag mig själv genom att inse vilken enorm energi jag lägger ned på sådant jag inte har en chans att påverka;

2. Val McDermid är en extremt skicklig författare och hon kanske bemästrar den här konsten bättre än många (alla?) andra;

3. Jag hade redan blivit förvarnad om honom genom Linda, vilket innebar att jag var beredd att ”välkomna” honom.

Kanske var det en mix av alla tre. Vad jag dock säkert vet är att McDermid besitter en för mig magisk egenskap: hon skriver sina böcker med ett sådant driv och sådan intensitet att böckerna formligen sjuder av spänning. Håller jag en av hennes böckerna i händerna så har jag oerhört svårt att lägga den ifrån mig. Detsamma gäller om det står en oläst bok i bokhyllan. För mitt eget välbefinnande plockar jag ner den, läser ut den och går sedan vidare med mitt liv. Nu senast var det Under ingrodda ärr och den är alldeles strax utläst.