Recension: Smärtans jungfru av Elena Forbes

Författare: Elena Forbes
Titel: Smärtans jungfru
Originalets titel: Our lady of pain
Översättning: Moa-Lisa Björk
Utgivningsår: 2008
Förlag: Forum
Antal sidor: 347
Källa: Bibliotek
Intresse: Kriminalroman, deckare, serie
Betyg [Rating: 4/5]

En ung kvinna hittas mördad i en park. Hon har blivit strypt och hennes fötter och händer är hårt bundna. Kroppen är arrangerad så att det ser ut som att hon har knäböjt för att be. I hennes mun hittas en dikt av en viktoriansk poet med rykte om sig att ha ett sexuellt utsvävande liv.

Offret är Rachel Tenison, en känd och respekterad konsthandlare från West End. När Mark Tartaglia och Samantha ”Sam” Donovan börjar att utreda hennes förflutna kommer saker upp till ytan som gör gällande att hon hade en hemlig, mörkare sida som få kände till.

Ett tips från en journalist leder polisen till ytterligare ett mord på en kvinna som inträffade ett år tidigare. Båda morden påvisar likheter, men det är skillnaderna i tillvägagångssättet som förbryllar utredarna…

Jag har helt klart fått en ny favorit. Elena Forbes skriver rakt och enkelt och det går rakt in i hjärtat.

Det finns en spänning i intrigen som gör att man bara vill ha mer. Och spänningen sitter inte i själva morden och dess lösningar utan det är snarare relationerna mellan såväl huvud- som bikaraktärerna som gör att den får sidorna att vibrera. Vilken relation hade mördaren till sitt offer egentligen? Hur såg relationerna mellan offren och deras närmaste omgivning ut? Är det kärlek som spirar mellan Tartaglia och Donovan fastän de inte låtsas om det? Alla frågor utom den sista får naturligtvis sina svar innan pärmarna till den här boken stängs, men den sista frågan förblir en gåta. Glädjande nog har Elena Forbes skrivit en tredje bok Evil in return och jag kan knappt bärga mig tills jag har den i min hand.

Till sist måste jag få delge er ett citat som jag skrattade gott åt: ”[…] var som sagt inte den vassaste kniven i lådan, […]” (s.216). Det här var precis vad min dotter sade om sin rektor i våras. Och eftersom hon var rädd för att jag inte skulle förstå vad hon menade så lade hon till ”Ja, han har alltså inte alla hästar i hagen”. Till saken hör att det var inte så länge sedan hon hade extremt stora problem att tolka sådana här uttryck. Hon kunde bli så arg att hon slängde det som låg närmast henne i golvet så att jag hade prydliga högar av ”vrakdelar” omkring mig. Och att hon då helt plötsligt slängde ur sig två sådana här uttryck i en följd gjorde att jag blev alldeles paff och glad, så glad…