Recension: Snowblind av Ragnar Jónasson

Baksidestext: When a young woman is found lying half-naked in the snow, bleeding and unconscious, and a highly esteemed, elderly writer falls to his death in the local theatre, Ari is dragged straight into the heart of a community where he can trust no one, and secrets and lies are a way of life. An avalanche and unremitting snowstorms close the mountain pass, and the 24-hour darkness threatens to push Ari over the edge, as curtains begin to twitch, and his investigation becomes increasingly complex, chilling and personal.

Mina tankar:

Det är märkligt hur mina tankar kan segla iväg och göra kopplingar som ingen annan vettig människa skulle göra. Snowblind av Ragnar Jónasson är inget undantag. 

Jag ÄLSKAR sport och ex. under stora fotbollsturneringar som VM och EM njuter jag extra mycket. Direkt det framkommer att en av karaktärerna arbetar med fisk gick mina tankar osökt till en spelare i det isländska laget (minns dock ej vem) som till vardags arbetar med samma sak. Och därifrån är steget inte särskilt långt till den så mäktiga ”Vulkanen” som ger mig gåshud bara jag tänker på den. 

Och på tal om Island kunde jag inte låta bli att generera ett isländskt namn. Ganska tjusigt eller vad säger du ?

Nu var det dock inte mitt sportintresse som vi skulle prata om här!

När jag utbildade mig till barnskötare i gymnasiet hatade jag att vi var tvungna att genomlida ”drama” varje vecka. Detta hemska ämne blev jag påmind om här även om skillnaden är att de flesta av karaktärerna i den här boken skulle göra precis allt som stod i deras makt för att få ett ögonblick i rampljuset. Än värre är att en av huvudkaraktärerna snuvade åt sig en berömmelse av ett helt annat slag på en annans bekostnad. Detta gör mig galen av raseri.

Uttrycket ”kärleken är blind” är så passande att det nästan blir pinsamt, och jag tycker så synd om ”offren” även om de är så blåögda att de nästan ber om det.

Jag förstår inte ett ord isländska men jag tycker att ortnamnen är så häftiga eller vad sägs om t.ex. Petreksfjördur och Siglufjörður? På tal om det så har en del karaktärer snarlika namn vilket kan ställa till det för en med så dåligt namnminne som jag: Hrólfur och Úlfur är bara ett exempel. Som tur är störde det inte läsningen särskilt mycket.

Vad värre är, är att Jónasson har anammat ”greppet” med att skriva vissa passager med kursiv stil. Dessa är som tur är förhållandevis korta så jag blev inte alltför förvirrad eller skelögd på vägen. Vidare upprepar han sig otroligt mycket beträffande Kristín och väderleksförhållandena i orten där han för närvarande har sin tjänstgöring, och det blir snabbt långtråkigt.

Det tillsammans med att Tómas (polischefen) ofta säger ”my boy” till Ari Thor , som aldrig reagerar, är faktiskt det enda som är till bokens nackdel

En viss igenkänningsgrad gör sig gällande när det handlar om att inte låsa ytterdörren eller bilen samt polisens arbete i ett litet samhälle. Om skurkarna skulle veta hur det verkligen ligger till på små orter skulle brotten onekligen skjuta i höjden, men jag tänker naturligtvis inte avslöja några närmare detaljer om den saken!

Redan i inledningen tar Jónasson ett grepp om läsaren med en passage som får sin förklaring först långt senare in i intrigen. Man skulle kanske kunna benämna den som en cliffhanger deluxe och det är knappast någon hemlighet att jag är svag för sådana.

Bokens huvudperson, Ari Thór Arason, har ett minst sagt knepigt förhållande till sambon Kristín. Samtidigt kan jag förstå bådas reaktioner när Arason bestämmer sig för att acceptera jobbet han erbjuds även om det ligger långt från Reykjavik och sambon. Snacka om kluvna känslor!

Kort sagt lovar hans debut gott inför framtiden!

En röst på Youtube om Snowblind:

Med Snowblind kan jag bocka för punkt nummer 35 i Kaosutmaningen!

Speak Your Mind

*