Vad gör en bok läsvärd?

När jag jobbade natt under helgen började tankarna flyga iväg. Jag tänkte på vad jag skulle göra till sommaren. Jag funderade när jag äntligen skulle har råd att åka till Italien igen. Jag funderade över hur det kommer att bli när båda flickorna är utflugna ur sitt bo.

Då dessa frågor inte fick några omedelbara svar började jag i stället fundera över vad det egentligen är som gör att man läser en bok och upplever den som bra. Låter kanske som tvära kast, men för mig är det fullt naturligt att åtminstone en tanke per timme går i litteraturens tecken. Bokberoende? Oh ja!

Byggstenar i samverkan

Går det att plocka ut en byggsten som är mer värd än någon annan och som kan utgöra grunden i en bok? Blir en bok automatiskt bra om karaktärerna är intressanta men intrigen är intetsägande och fantasilös? Eller uppväger ett snabbt tempo ett mediokert språk? Jag svarar ett blankt nej på dessa frågor. För mig är det oerhört viktigt med en bra och intressant intrig. Karaktärerna ska vara intressanta och om jag läser böcker där karaktärerna återkommer så måste de utvecklas åt något håll. De får inte bli platta personligheter som hela tiden gör och säger samma saker. Tempot ska vara högt, eller historien ska åtminstone gå framåt utan en massa flashbacks eller flashforwads som antingen bromsar upp hastigheten eller avslöjar för mycket om vad som ska hända. Cliffhangers är dock helt okej.

En perfekt läsupplevelse för mig är en bok som har en spännande eller intressant intrig, intressanta karaktärer – gärna som man kan identifiera sig med på ett eller annat sätt, högt (eller åtminstone relativt högt) tempo, rappa dialoger, och sist men inte minst ett bra språk. Tyvärr är det inte ofta jag lyckas hitta en bok som uppfyller alla ovanstående kriterier, men om författaren lyckas fånga mig med sitt språk så kan jag stå ut med det mesta vad gäller allting annat. Det räcker dock inte för att utgöra grunden som ska hålla uppe ett helt höghus, men en bok med ett bra språk brukar oftast få ett godkänt betyg av mig. Det omvända gäller dock för ett sämre språk men med en bra intrig och intressanta karaktärer. Finns inte språket där då faller hela boken som en korthus.

Språket är oerhört viktigt

En bok måste vara måste vara skriven på ett språk som tilltalar mig. Jag vill kunna känna mig delaktig i det jag läser så till vida att jag ska kunna förflytta mig till de platser som beskrivs i en bok. Jag vill kunna känna doften och smaken av maten de äter. (Skriver författaren om illaluktande platser vill jag kunna känna doften av det också även om det inte är lika tilltalande.) Jag vill kunna känna den smärta, glädje, sorg som karaktärerna upplever. Jag vill bli berörd och vad kan åstadkomma det bättre än en bok där författaren har lagt ned stor möda (eller så kommer det alldeles naturligt) på att hitta de rätta formuleringarna som gör läsaren (alltså jag) stum av beundran?

Här nedan följer exempel från två olika författare: den ena är en ren och skär katastrof, medan den andra får mig att bli fullkomligt lyrisk.

”Katastrofen” står Cody McFadyen för och citaten är hämtade från boken Dödens ansikte:

”Jag kramar hennes hand. ”Det är säkert. Du kan få hela rummet.”
Hon skakar på huvudet. Nej tack, betyder det.”

”Jag sätter mig så att jag har ryggen åt sovrumsdörren, fortfarande utan att tappa ögonkontakten. Jag är här, jag ser dig, du har min fulla uppmärksamhet, vill jag säga med det.”

””My Little Pony!” ropade hon.
”My Little Pony”, var en leksak för barn, ett slags mellanting mellan älva och ponny, vilket resulterade i osannolika ljusblåa ponnyer med rosa manar. Sarah hade en dockversion som hon sov med.”

Ärligt talat skulle jag vilja veta hur författaren tänkte här. Den omedelbara känslan är att han tar sina läsare för idioter. Ett annat alternativ (och troligen det som kommer närmast sanningen) är att han helt enkelt inte har lärt sig skillnaden mellan showing vs telling.

På den andra sidan hittar vi Stephen Booth som har gett mig oerhört mycket glädje och skrivtips. Exemplen är hämtade ur Ett sista andetag, Dödens plats, och en bok till som jag tyvärr inte har skrivit upp namnet på.

””Ibland uttalade han [Page] bokstaven ”t” på ett speciellt sätt med tungan mot tänderna. Det hördes tydligt i ord som ”stund” och ”tålamod”. Cooper fann det distraherande och började lyssna noggrannare för att försöka upptäcka ett mönster. Han märkte snart att ljudet bara kom om ordet avslutade en mening. Resultatet blev en extra betoning, som om han uttalade punkten efter meningens slut. Varje gång han hörde det föreställde han sig hur Page spottade ut ett utropstecken, som en bit äppelskal som fastnat mellan tänderna” (Ett sista andetag, s.131)

”I boken visar Coopers katt Randy stolt upp sitt byte i form av en mus. Cooper lånar sig en bibel och sedan följer följande avsnitt: ”Han [Cooper] suckade och ställde ifrån sig ölen. Randy blev nyfiken på detta ovanliga beteende och kom och lade sig på mattan. ”Det är Bibeln”, sa Cooper. ”Den borde du läsa. Då kanske du lär dig något. ´Du skall icke döda` till att börja med.” (Dödens plats, s. 331)

”Det kliade i ansiktet och Cooper tvättade kinder och panna eftersom det kändes som en massa småflugor satt fast i svetten. Det verkade alltid vara en vecka om året, i mitten av juli, när flugorna lämnade fälten och i stora svärmar invaderade städerna. Att gå nedför Clappergate och High Street blev en prövning; det var oklokt att lämna någon del av kroppen bar utomhus. Man var inte fri från flugorna ens inne på kontoret. De satte sig gärna på datorskärmarna och han såg dem ofta bland bokstäverna när han skrev, som vilsna kommatecken. Det spelade ingen roll hur många han mosade med tummen, en ny dök genast upp i någon annan del av texten.”

Jag vet inte vad ni tycker, men jag vet vem jag kommer att läsa fler böcker av och vem jag kommer låta bli att slösa tid och energi på.