Så blir du en succébloggare!

Har du vad som krävs för att bli en succébloggare?

För ganska precis en månad sedan kunde jag läsa följande rader i min reader: ”Nu förstår jag […] att jag och hela bokbloggrejen är helt fel ute – och varför. Inte konstigt att Bokmania bara har ”fnuttiga” 800 besökare i veckan […].” Direkt vaknade mina känselspröt till liv och jag var bara tvungen att surfa in på sidan för att läsa mer. Bakgrunden till Bokmanias inlägg står Charlotta Flinkenbergs 11 budord för att bli en succébloggare för. Efter att ha läst dessa budord står det klart att vi som bloggar om böcker och läsning har valt helt fel nisch. Vi har helt enkelt inte en chans att leva upp till vad som krävs för att bli en succébloggare. Men i ärlighetens namn, är det något som är värt att sträva efter?

Visst, det ligger mycket ironi bakom Flinkenbergs oerhört briljanta och träffsäkra inlägg, men det går inte att sticka under stol med att mycket av det hon skriver också är synonymt med den bistra sanningen. Vill man bli en succébloggare så måste man, enligt Flinkenberg, välja rätt nisch. Och här finns det bara tre genrer som gäller: mode-, provokativ fjortis-, eller kändisblogg. Alla andra kan lägga ner! Att det verkligen är så är ingenting att hymla om, men varför det är så är desto mer intressant. Jag har, vid sällsynta tillfällen, surfat in på bloggar som ägs av t.ex. Blondinbella, Mogi  och Foki av den enkla anledningen av att jag har varit nyfiken på hur det kan komma sig att de har blivit så stora. Och ända fram tills för en tid sedan var jag så naiv att jag inte förstod varför. Det vill säga, fram tills jag läste Flinkenbergs fjärde budord som lyder ”Var själva definitionen av narcissist. Varje dag. […] Ego rules! Utgå ifrån att precis alla är vansinnigt intresserade av precis all du tar dig för. Fotodokumentera allting noga, […] Gå till överdrift: fota dina tånaglar, din svanktatuering, din fika, din lunch, dina sopor, dina spyor […]. Då först gick det upp ett ljus. Frågan jag ställer mig här är: är vi svenskar så infernaliskt ytliga? Är det verkligen intressant att läsa om, och se bilder på, de kläder en viss bloggare tar på sig innan hon eller han ska ta sig ett fika på stan? Är det verkligen givande att läsa provocerande inlägg som en fjortis – utan världsförankring – har skrivit? Eller är det ballt att läsa diverse kändisbloggar som verkligen går in för att provocera sina läsare? En kändisblogg som jag har varit in och spinkat lite på är Katrin Zytomierskas blogg Fuck you right back. Hon om någon går verkligen in för att provocera och nervärdera allt och alla i sin omgivning. (Detta är dock inte unikt för hennes blogg. Ni minns kanske hennes klavertramp i Idol förra säsongen)? Som om inte det vore nog kör hon med fjortisslang. Ett av hennes inlägg börjar med ” Asså herregud” vilket är något som inte ens mina tonårsdöttrar säger. Det är definitivt inte ett språk som jag förknippar med en kvinna på 32 år som snart ska bli mamma.

Språket ja. Enligt Flinkenberg får man automatiskt fler besökare om man stavar som en kratta. Om du är en stjärna på grammatik så måste du – med flit – ägna dig åt särskrivningar och ett eller annat felstavat ord. Flinkenberg går faktiskt så långt som att säga att medvetna felstavningar får dig att framstå som lätt dyslektisk vilket ger en signal till dina läsare att du inte är perfekt, vilket också får dem att känna sig smartare än du. Med andra ord: en win-win situation!

Visst vill jag ha fler besökare till min blogg MEN det skulle aldrig understå mig att medvetet stava fel eller använda mig av andra medvetena språkliga misstag för att på så sätt generera fler besökare till min blogg. Jag är svensk och jag känner en oerhörd stolthet över det svenska språket. Visst, på MSN eller i SMS är det fullt tillåtet att använda sig av talspråksslang eller typiska internetförkortningar, MEN när man skriver texter som man vill att en större publik ska läsa, eller i andra fall när situationen så kräver det, är det KORREKT svenska som gäller. Någonting annat är mig totalt främmande!

Summa summarium innebär min ovilja att rätta in mig i ledet att jag inte har 100-tusentals besökare i veckan. Men det kan jag leva utan i trygg förvissning om att det finns bloggar som skänker mig mycket glädje, varje dag. Bloggarna jag talar om är naturligtvis bokbloggarna ”för det är inte vi själva som står i centrum för bloggandet, utan böckerna vi läser. Länge leve bokbloggarna!” (Citat lånat från Bokmania). Detta är något som jag mer än gärna skriver under på!