Snart är julen här och då kommer kortleken fram

Jag är den första att erkänna att jag är en vanemänniska. Varje dag ser exakt likadan ut och det finns något lugnt och tryggt över detta.

Jag kliver upp klockan sex varje vardag, kokar kaffe, sätter på radion, scrollar igenom readern efter intressanta blogginlägg, kollar uppdateringar på Facebook och Twitter, läser Aftonbladet, Expressen och Piteåtidningen online, och börjar spåna på blogginlägg innan jag beger mig till jobbet.

Väl hemma därifrån lagar jag middag, vilar mellan fem och sex innan jag skriver blogginlägg och/eller läser en bok fram till något intressant tv-program tar sin början.

Helgerna ser ungefär likadana ut med undantag av att jag inte stiger upp klockan sex om jag kan undvika det.
Jag har ofta funderat på hur det kan komma sig att jag så lätt fastnar i ett mönster, och det dröjde inte särskilt länge innan jag kom på svaret. Uppväxten.

Så länge som jag kan minnas har våra julaftonsrutiner sett exakt likadana ut:

• Kaffe serveras till de morgonpigga
• Frukost, i form av risgrynsgröt, serveras klockan nio
• De små barnen (vilket innebär de under tjugo år) öppnar varsitt paket om de vill
• Vi surrar, spelar lite kort och/eller spel
• Lunch
• Förbereder middagen
• Ser Kalle Anka innan middagen serveras
• Vid femtiden har vi ätit klart och börjar duka av bordet
• Därefter är det disken som pockar på uppmärksamhet. För några år sedan gick vår diskmaskin sönder, och då kom vi på tanken att vi skulle spela kort där förlorarna skulle stå som ”vinnare” till att ta hand om disken. Efter att ha läst in oss på reglerna på pokerspel.org så satte vi igång, och faktum är att det här numera är det moment som vi vuxna ser fram emot mest, eftersom det bygger upp samma slags förväntan som ungarna har innan de äntligen får öppna sina julklappar.
• Vid sextiden är det så äntligen dags för julklappsutdelning
• När den väl är avklarad börjar vi plocka ihop allt skräp, pillar lite på julklapparna, äter godis, dricker dricka/vin/öl och bara umgås.
• Kvällen avslutas med antingen tv-tittande eller sällskapsspel.

Kan tyckas en aning tråkigt, men min familj håller hårt på den här traditionen.