Unge kommissarie Morse

Jag kan inte skryta med att jag har varit vare sig produktiv eller aktiv under helgen som var. Det har mest blivit att jag har suttit framför datorn, och det enda vettiga som kom ur det var väl ett blogginlägg om kursiv stil och en recension som kommer att publiceras på onsdag.

I går eftermiddag kände jag mig extremt lat och funderade länge på vad jag egentligen skulle ta mig för. Och plötsligt kom jag på ett perfekt tidsfördriv, nämligen att se lördagens avsnitt av Den unge kommissarie Morse på SVT-play. Det händer egentligen inte särskilt mycket, men jag gillar serien ändå och det framför allt av en enda anledning: alla gamla prylar som seglar förbi tv-rutan (eller i det här fallet dataskärmen). Nu skulle man lätt kunna tro att jag är 100 år gammal, men jag är faktiskt bara 44 och det är bara att inse att jag trots mina unga år (ähmm) ändå har hunnit vara med om en hel del.

Serien utspelar sig 1965 och jag blev näst intill lyrisk i går när jag såg:

1. Bussarna som knappt verkar hålla ihop
2. Bilarna som är i ungefär samma skick som bussarna
3. Remington skrivmaskinerna som man måste våldföra sig på för att kunna skriva ens bara ett litet ord
4. De hemska kläderna som kostymnissarna måste ha varit tvungna att vända upp och ner på hela världen för att kunna få fram
5. Frisyrerna
6. Telefonerna
7. Grammofonerna med LP-skivorna som raspar runt på tallriken
8. Cigarettröken som är lika tät som Londondimman kan vara
9. Osv.

Men vänta nu tänker du kanske, 1965 var du inte ens född. Nej, det är förvisso sant men jag kommer så väl ihåg:

1. Folkabussarna som jag tvingades skumpa fram i varje dag till och från skolan
2. Vår gamla risiga Saab vars dörr ”bet mig i tummen” med hjälp av min bror
3. Den elektriska skrivmaskinen som jag knapprade på varje dag som lärde mig allt jag kan om fingerställning och snabbhet. (Men så fick någon helt plötsligt för sig att man skulle flytta på å, ä och ö och gissa om det tog lång tid att lära om sig. Men allting går om man bara vill, eller som i det här fallet, måste)
4. Den brunorangea pullovern jag tvingades ha på mig i tid och otid
5. Mitt permanentade hår. Oh my god!
6. Min pappas första mobiltelefon. En stor svart låda med en lur som var fastmonterad längst upp. Ja, jag säger då det, så värst mobil kan man nog inte säga att den var
7. Mina älskade LP-skivor och glädjen när jag hade råd att köpa en ny. Lika stor som glädjen var besvikelsen när jag hade lyckats göra en repa i den så att jag tvingades höra hur skivan hoppade till under de bästa partierna på låtarna. Hur nu det kunde gå till, jag som alltid satt still på sängen när jag lyssnade på mina älskade skivor. Eller så kanske inte
8. När det var fritt fram att röka på flygplanen, och ja, jag som gammal rökare har testat även det.

Hur gammal jag var vid dessa specifika tillfällen kommer jag inte ihåg, men dessa minnen är extremt starka och allt kom tillbaka till mig i går bara för att jag satt lugnt tillbakalutad och såg en spin-off serie skapad av Colin Dexters karaktärer.

Så tokigt det kan bli, eller vad säger du?