I går kväll när jag såg del två av Kommissarie Anna Travis aktualiserades frågan om varningstexternas vara eller icke vara ännu en gång. När jag ser en sådan text förväntar jag mig åtminstone lite blod eller en snutt av en obduktionsscen, men båda dessa faktorer saknades i gårdagens avsnitt. Det enda som möjligtvis skulle kunna vara lite obehagligt är det som obducenten berättar vad offret hade blivit utsatt för innan hon dog.
Hur som helst: jag är inte kräsmagad men då jag inte vet var gränsen går hos mina läsare så brukar jag skriva en liten varning så att de själva får avgöra om det är bäst att ha en kudde inom räckhåll eller inte.
I tv-sammanhang gällde det Kommissarie Anna Travis (första mini-serien) och i bokform så sent som för någon dag sedan i samband med recensionen av Stum sitter guden. När det gäller det först nämnda fallet visade det sig (genom kommentarer på inlägget) att det inte var något fel på min magkänsla i just det specifika fallet i alla fall.
Vart vill jag då komma med det här resonemanget? Jo, varningstexter är vanligt förekommande i alla sammanhang som har med tv/film att göra. Och nog fyller det, ibland i alla fall, sitt tydliga syfte då det är tämligen svårt att hinna undan när man sitter framför tv:n även om man får en förvarning musiken/ljudet brukar ändra karaktär innan någon otrevligt är på väg att hända. Nej, då är det mycket lättare att slänga en bok ifrån sig då handlingen börjar bli lite väl för magstark och det kanske är just av den anledningen som sådana varningstexter lyser med sin frånvaro i litteraturens värld.
Även om jag tål att se såväl blod och larver som obduktions- operationsscener så finns det gränser även för mig. Den i särklass äckligaste, vidrigaste och mest inhumana bok jag har läst är den sanna historien om Andrei Chicatilo: en massmördare och kannibal som var ansvarig för inte mindre än 52 två mord på barn och ungdomar. Inte nog med att man fick vara delaktig i hans jakt på sina offer, man fick dessutom ta del av vad han gjorde med dem efter han hade dödat dem. Detta är den enda bok som jag hittills har läst som jag inte klarade av att läsa i samband med att jag intog föda av något slag. Chicatilo avrättades med ett nackskott. Jag är absolut ingen förespråkare av dödsstraff men Chicatilo var så värd det.
Som god tvåa kommer Americhan Psycho av Bret Easton Ellis. Boken handlar till ungefär 85% om huvudpersonens Patrick Batemans extrema fåfänga och resterande 15% beskriver de bestialiska mord han utför på såväl kvinnor som män och i vissa fall även djur. I jämförelse med exemplet ovan är det här en tämligen “snäll” bok men det förekommer en del scener som kan få den mest kräsmagade att skruva på sig i soffan. Jag vill dock inte avslöja för mycket om utifall att det finns någon som fortfarande har en på sin “att Iäsa”lista. Kom dock ihåg att ni kanske ska undvika att sitta vid matbordet då ni gör det.
Vilken är den äckligaste/obehagligaste bok som du har läst?
Speak Your Mind