Vem får egentligen kalla sig för författare?

I VI Nr 11 (2009) ifrågasätter Nina Solomin när man egentligen har rätt att kalla sig för .

Ända sedan jag upptäckte värdet och glädjen av att läsa böcker i mitten av 70-talet har jag tänkt tanken att bli författare. Varje gång jag har läst ut en bok har tanken att ”det här kunde jag också ha skrivit” föresvävat mig. Aldrig någonsin har jag haft den minsta tvivel på min förmåga att uttrycka mig i skrift. Kanske är jag lite väl stöddig, men faktum kvarstår: Jag vet att jag kan skriva. Många gånger tar det emot, många gånger får jag inte alls fram vad det är jag egentligen vill säga (som här på bloggen till exempel), många gånger har jag på tok för många idéer som inte samverkar med varandra, och slutligen, många gånger har jag ingen inspiration (men vem har det egentligen?). Sedan finns det ytterligare ett problem som sätter käppar i hjulet för mig:  Ända sedan april 2009 har jag en envis inflammation i axeln som inte vill ge med sig och ofta ids jag inte sitta med ett inlägg i flera dagar för då skulle jag aldrig få någonting publicerat här. Det här inlägget började jag t.ex. skriva på i morse men nu tänker jag ta hela inlägget i mål  innan jag ger upp trots att värken nästan tar livet av mig. (Om någon har någon mirakelkur mot inflammationer är jag idel öra!). Andra orsaker till att jag har misslyckats är att jag har en del försvårande omständigheter i livet som gör att jag inte alltid kan känna lugnet som krävs – i alla fall för mig – för att sätta mig ner och skapa på det sättet som jag önskar.

Vad är då en författare? Jo, enligt gemena man är man författare om man har skrivit en bok (som folk vill läsa, min dotterns anmärkning), vilket Solomin skriver under på när hon skriver: ”[h]ar man skrivit en bok så kallas man av alla – förlaget, medierna, läsarna och wikipedia – för författare. Dessutom vidhåller hon att man inte kan kalla sig för författare om man inte har publicerat sitt alster ”antingen mellan pärmar eller i digital form”.

Det borde i princip betyda att alla vi som bloggar är – åtminstone någon slags – författare då det vi skriver publiceras i digital form. Det här är kanske att hårddra det lite för mycket. Jag skulle personligen – inte i dagsläget i alla fall – sträcka mig så långt som att jag skulle titulera mig själv som författare bara på grund av bloggen. Däremot är jag verkligen författare till ett antal uppsatser och PM som jag ser tillbaka på med glädje då det är något av det roligaste och intressantaste jag gjort. Jag älskar att gräva när jag har kommit på ett problem och jag kan inte tänka mig något mer tillfredsställande än när jag har kommit på lösningen till nämnda problem. Det finns bara ett problem med det här: det finns nämligen alltid problem som måste lösas och om jag inte ser upp kommer jag att ägna mig åt problemlösning resten av livet i stället för att ta itu med mina riktiga skrivprojekt: en roman, en biografi och slutligen tre fackböcker. Samtliga är bara på planeringsstadiet än så länge och mitt största problem just nu är att jag inte vetwedish si vilken ände jag ska börja. Förhoppningsvis kommer det svaret att ramla ner i knät på mig endera dan (eller?).

Så vad säger du: när är det legalt att titulera sig som författare?

Comments

  1. Du kanske ska undersöka om det finns någon applikation till datorn som låter dig tala in text? Det borde finna nu tycker jag, motsatsen finns ju – applikationer som låter datorn läsa upp texter.

    • Jag har varit inne på att låta min dotter stå för skrivandet men jag har förkastat det förslaget. Det du nämner tål däremot att tänkas på. Tack för tipset!

  2. Intressant fråga.

    Jag tycker nog att det är upp till var och en när det gäller sånt som ”författare”, ”konstnär” och liknande. Det finns ju ingen formell utbildning eller certifiering för det.

    Jag tycker inte heller man måste ha blivit publicerad eller kunna försörja sig på det.

    Själv skulle jag nog anse mig vara författare om jag skrivit något av romanlängd som jag var tillräckligt nöjd med för att försöka få publicerat.

    Däremot skulle jag inte kalla mig författare ens om jag fick betalt att skriva kortare stycken, till exempel krönikor i en tidning. Möjligen skribent.

    Men jag hoppas verkligen att du tar till vara din författarläggning och lägger upp en plan för att skriva något för publicering.

    Jag såg förresten att Jeffery Deaver initierat inte en, utan två följetongsprojekt där 15-16 författare skrivit ett kapitel vardera på en gemensam bok. Initialt gavs de ut som audioböcker men nu ges de ut i tryck också: Watchlist

    • Varje dag tänker jag att jag ska sätta mig ned för att börja ”skapa” på mina skrivprojekt och varje kväll konstaterar jag att nej, det blev inte i dag heller. Den främsta anledningen är som jag nämnde i inlägget att jag har en inflammerad axel (och har så haft i nio månader) och ofta gör det så ont att jag inte ens fixar att skriva några korta meningar utan att nästan skrika av smärta. Har jag otur är den här värken kronisk så jag måste komma till den punkten att jag helt enkelt har lärt mig att leva med den och helt enkelt kan ignorera den. Låter omöjligt, men jag har bestämt mig för att det är dithän det ska gå. Jag ska skriva så enkelt är det!

      Intressant idé av Jeffery Deaver. Dom är ganska uppfinningsrika dom där författarna 🙂

Speak Your Mind

*

CommentLuv badge