Jag har precis lagt klart det tredje och sista lagret knallorangea lacket och om det inte vore för min herr t-shirt med The Hulk och rapen i halsgropen hade jag känt mig lite väl tjejig. Men jag ska ju fotograferas för mitt bokomslag i morgon. En bok som jag känner inte har något värdigt eller tillräckligt innehåll för stunden och den ska tryckas snart och allt. Men jag känner bara att jag inte kan vara mig själv fullt ut och jag har fastnat. I många sammanhang och inte bara i detta, att jag måste skriva vettiga saker och göra antingen en bra bok eller ingen jävla bok alls. Ni kan inte ens ana hur många timmar jag har legat under ett täcke av panik och nästan kvävts som en följd av min skrivkramp. Ja, jag är införstådd med att jag borde ha ägnat årskurs tre åt att växa upp och bli lite seriös, kanske sluta raka mig under armarna, börja med bomullstrosor och hänglås, rädda en val och ta ett afrikanskt barn under mina vingar, skänka min ölbuffert på 1000 kronor i veckan till röda korset men jag är fortfarande ung. Och ni måste få låta mig vara det, ett litet tag till. Ung och dum, men inte korkad, och ibland hög.
Jag och min bästa vän samt en gemensam kompis till oss var ute och krogade. Det var torsdag och vi äntrade Backstagebaren i Trollhättan. Av okänd anledning hade vi fått för oss att vi skulle delta i ett rockquiz. Ett rockquiz med riktig rockmusik. Lite ironiskt med tanke på att vi alla tre är anhängare till Lady Gaga. Vi behövde ett lagnamn. Vi slog våra kloka, om än trögtänkta och alkoholskvalpande, huvuden och halvtomma ölglas ihop och kom fram till att det var lika bra att döpa oss till förlorarna. Och vi förlorade nog lika hårt som jag blev påsatt den kvällen.
Söta rara underbara Tara tog sitt glas med granatäppelcider och ramlade in i bordsgrannarna men detta uppskattades inte.
Skallig, men inte rakad, medelåldersman som är knubbig men tror att det är muskler, en Harley Davidson t-shirt med möjligtvis spruckna sömmar. Läsglasögon. Mycket attraktiv. Eller? In kommer jag och ska rädda hela situationen och leka Stålmannen, dock för att Tara och Linnea bad mig för att jag är så cool, som ska skipa rättvisa runtom i krogsverige.
Han frågade Tara om det inte snart är dags för henne, flickan lilla, att gå hem och sussa. Jag blir förbannad. Det är härligt att vara förbannad. Alltid redo. Jag frågade honom om han anser sig själv bättre än oss för att han är äldre. Ja, svarar han stolt. Hur han nu kunde vara det. Alla skruvar har mejslats ner och åter lagts i en röd liten kartong. Alla pappas spik- och skruvkartonger var i alla fall röda. Det minns jag väl efter alla år som pappa hänvisade mig till garaget för att skämmas. Och jag måste ju alltid pilla på saker.
Jag frågade honom en extra gång, för att vara 100 procent säker om han verkligen menade det jag trodde att han menade. ”Är du bättre för att du är äldre, gubbjävel?” ”Ja, jag tycker det”, svarade han i samma veva som han avlägsnar glasögonen från nästippen och sedan säger han: ”Kom igen då. Slå mig!” Vuxen som jag är svarar jag lugnt och sansat och försäkrade honom om att jag inte är ute efter bråk.
– Är du bättre än mig för att du har hela ditt liv bakom dig och jag hela mitt framför mig?
– Ha ett bra liv, lilla gumman.
– Ha en fin begravning.
Sedan vinkar vi av varandra. Han för att sköta sitt eget i det trånga lilla hörnet och jag för att ge mig ut på nya äventyr. Vem vet, kanske ses vi åter i helvetet när jag har stupat och hans höftkula rullat sin kos och så fortsätter vi diskussionen där över en öl. Skål.
Speak Your Mind