Deckarhatare: Kan ni bara lägga av?

Att deckargenren får ta emot oförtjänt mycket skit är inget nytt och i normala fall brukar jag kunna ta den massiva kritiken med ro. Men när jag läste Richard Ohlssons bok Att läsa eller inte läsa: om skönlitteratur, kvalitet och kanon kan jag inte vara tyst längre.

Först måste jag erkänna att jag inte läste boken från pärm till pärm så det kan mycket väl hända att jag har missat någon aspekt där han talar till deckarens fördel. Men jag tvivlar emellertid starkt på detta då han redan från början medger att han inte är ”någon större konsument av böcker ur den i våra dagar omåttligt populära deckargenren.” I samma andetag avslöjar han dock att han ”har läst allt som finns att läsa av t.ex. Colin Dexters böcker om kommissarie Morse […]”

Här säger han alltså emot sig själv och en fråga man kan ställa sig är varför Ohlsson över huvud taget ”tvingar” sig igenom Dexters relativt gedigna bibliografi när han uppenbarligen inte tycker om den genren. Av förklarliga skäl kan vi inte få svar på den frågan, men jag blir förbannad när han så uppenbart skriver ner deckargenren som sådan och därmed även en hel värld som faktiskt finner glädje i den.

Vad som gör mig än mer förbannad är att han använder Camilla Läckbergs författarskap som ”slagpåse” när han prövar sina teorier, och han utsätter henne för prov som hon omöjligt kan vinna. Läckberg är i särklass den författare som har fått utstå mest smutskastning av litteraturkritikerna och är med andra ord ett lätt offer som i mångt och mycket är dömd redan på förhand.

Ohlsson skriver bland annat att han tror att Läckbergs mål med sitt författarskap är att tjäna pengar och min första reaktion till det var No shit Sherlock! Säg den författare som inte drömmer om att bli den näste Dan Brown eller varför inte den nästa J.K. Rowling? Vidare lyfter Ohlsson på hatten för Läckbergs framgångar på ett till synes spydigt sätt för att i nästa andetag slå fast att vi måste ”tillstå att hennes böcker lämnar en del att önska.”

För att trycka ner Camilla än mer tar han till Jonas Thentes analys av förstasidorna i tre av hennes böcker. Följande citat är hämtat ur analysen av Isprinsessan:

Dess kursiva parti på förstasidan inleds med meningen: ”Huset var ödsligt och tomt”. I tredje meningen får vi reda på att huset ingalunda är tomt, utan innehåller ett badkar. I fjärde meningen tillkommer en ”hon”, som ligger i detta badkar. I den femte tillkommer en högst levande ”han”, vilket ger vid handen att den objektiva beskrivningen av huset som ”ödsligt och tomt” är en illa genomtänkt kliché som hade kunnat passera om omdömet givits av en berättare som saknade kännedom om de verkliga förhållandena. Så är det emellertid icke: berättaren som beskriver huset som ödsligt och tomt är av den typ som vi litteraturforskare brukar kalla ”allvetande” och som här slinter rejält.

Här ser Richard Ohlsson sin chans att slå ytterligare en spik i Camilla Läckbergs kista. Han skriver:

I de andra två undersökningsobjekten – Predikanten och Tyskungen – hittar Thente exempel på grova syftningsfel och bristfällig faktaresearch. Samtidigt som han medger att Läckbergs läsare med största sannolikhet inte bryr sig om detta konstaterar han att ”det är en kritikers uppgift att notera uselt hantverk.” Även om jag inte kan titulera mig kritiker är mina kunskaper i litteraturteori tillräckliga för att inse att de fel och brister Thente påpekar hos Läckberg inte återfinns i exempelvis Lars Jakobsons Vännerna, Sara Stridsbergs Darling River eller Steve Sem-Sandbergs De fattiga i Lódz och det måste ju betyda något.

Vad han menar med det sistnämnda kan jag bara spekulera om, och jag har inte läst någon av dessa böcker så jag kan inte uttala mig om det han säger stämmer eller inte. Vad jag däremot är helt säker på är att hans jämförelse på intet sätt är rättvis; vare sig Jakobson, Stridsberg eller Sem-Sandberg skriver deckare och i och med det är Läckberg, just det, dömd på förhand.

Tyvärr stoppar Ohlssons vansinne inte här utan han skriver att många forskare anser att läsning av skönlitteratur är språkutvecklande och att det är den viktigaste anledningen till att läsa skönlitterära berättelser. Vidare säger han att forskningen är:

tämligen överens om att all skönlitteratur har denna effekt; här står alltså Camilla Läckberg sida vid sida med en språklig gigant som james Joyce. Men självklart gäller bara denna jämförelse så länge vi inte skärskådar och jämför deras språkbehandling. Detta förtar dock inte det faktum att det för en ovan läsare är mer givande att läsa en bok av Läckberg än exempelvis Ulysses eller Finnegans Wake. Rätt bok i fel händer är alltid fel medan fel bok i rätt händer alltid är rätt.

Jag undrar vad Ohlsson skulle säga om avslöjandet som Goodreads precis har kommit med? Ulysses är nämligen på tredje plats i klassen ”Top Five Abandoned Classics” och jag lovar att jag drog på smilbanden när jag såg den talande bilden som började cirkulera på diverse bloggar och sociala medier ett par dagar efter jag hade börjat skissa på det här inlägget.

Tyvärr måste jag ge Ohlsson rätt i att Camillas böcker inte är några språkliga mästerverk. Vidare är de tämligen förutsägbara och de passar väl in i mallen som Per-Olov Arnäs beskriver i sin artikel Hur man skriver en svensk deckare. Men jag finner ingen anledning i att skriva ner hela hennes författarskap för det, och att använda henne som bärande exempel i en avhandling är ingenting annat än fegt och jag skulle inte kunna sova gott på natten om jag i ett forskningsprojekt inte hade gjort allt för att få ett så rättvist och inte minst korrekt resultat som möjligt.

Jag inser att du som läser den här texten nu lätt skulle kunna tro att Camilla Läckberg ensam får ta på sig skulden för Ohlssons ”bevis” på att deckaren är en genre som är mindre intellektuellt och språkligt stimulerande än ”finare” litteratur. Men jag kan lugna dig med att så inte är fallet. Nej då, Ohlsson ställer även Franz Kafka och Virginia Woolf mot Robert Ludlum och Nora Roberts och det säger en hel del om Ohlssons eget ”författarskap”. I alla fall i min bok.

Avslutningsvis måste jag delge er George J. Demkos tankar kring deckargenrens oförtjänt dåliga rykte:

It has been used as a social protest vehicle, a propaganda tool, a societal diagnostic measure, and more. Mystery writers in many places under many different conditions have plied a genre that can be used in many creative ways to protest, boast, accuse, and expose the society’s culture and way of life to a host of readers around the world. And, the result is endlessly fascinating and entertaining. It is low literature only in the small minds of unimaginative and closed-minded individuals. (formateringen är min)

Där fick du Ohlsson!