Tomas Eriksson: Skriv ditt liv [gästinlägg]

COPYRIGHT/Photo: Melker Dahlstrandmelker@dahlstrand.se+46-70-630 20 88Från Annika: Det här är ett skrivet av . Han driver företaget Monte Rico AB där han arbetar som och .

2014 debuterade han med kritikerrosade skrönan Missionären i Lekebruk som baseras på egna erfarenheter och upplevelser.

I dag uppmanar han dig att plocka fram dina texter ur byrålådan för att skriva ditt liv, eftersom ”[d]u bär på en skatt av . Och som bas i en roman överträffar verkligheten oftast dikten. Ditt uppdrag som författare är att omvandla verkligheten till fiktion, så att det blir en historia som är både personlig och allmängiltig.”

Nedan beskriver han hur han gjorde för att ta sitt historieberättande till en ny nivå, och han ger dig tips på hur du ska kunna göra detsamma.

Trevlig läsning!

Jag älskar att berätta historier, oftast humoristiska berättelser. Ända sedan jag var ung har jag berättat historier som byggt på verkliga händelser från den bruksort och omgivande landsbygd där jag växte upp. Det var en trakt som i många avseenden var 20-30 år efter sin tid och berättelserna fylldes av udda figurer som hembrännarna, den sadistiska läraren och försäljarna som hatade alla som hade utbildning. Men här fanns också föraktet för stadsbor, framförallt nollåttor, som inte kunde mecka och var rädda för att lorta ner sig, likväl som annat som gjorde människorna osäkra. Här fanns också festplatser där smockan ständigt hängde i luften, busarna, raggarbilarna och en ofta mycket tunn linje mellan humor och jävelskap.

Jag förstod snart att dessa historier hade ett allmängiltigt värde, eftersom de som växt upp i en storstad sällan hade några historier av den typen att berätta. De upplevde mina berättelser som närmast exotiska.

Jag hade förstås läst Piraten som väckte en dröm om att man skulle kunna återskapa någon form av berättelser som liknande hans från Skåne.  Men när jag – äntligen! – satte mig ner för att skriva historierna upptäckte jag snart att de visserligen var dråpliga, men för spretiga och i viss mån för privata för någon form av publicering.

De hamnade i en byrålåda – numera en metafor för att ligga oanvänd på en dators hårddisk – en tid. Lite ledsamt konstaterade jag att de nog skulle få förbli där.

Tror det gick ett år eller två. Då hamnade en tidningsartikel framför mig, om jag minns rätt var det en understreckare i Svenska Dagbladet. Den behandlade den Strindbergska romanfiguren (NEJ!!!!, jag göra INGA anspråk på att jämföra mig med Strindberg, men läs vidare, jag har en poäng). Ofta använde Strindberg sig av en civilisationshjälte som for ut på landsbygden för att sprida kunskap, men som föraktades och till slut gick under. Carlsson in Hemsöborna och fiskeriintendent Borg i I havsbanden är två exempel.

Det var där min romanfigur Håkan Ågren föddes och vars resa mot undergången startade. Håkan fick bli en lärare från Stockholm som valde att flytta ut på landet för att sprida ny pedagogik och träffa människor som var vänligare och mer jordnära än de ytliga storstadsborna. Jag lät honom komma till en stenhård bruksort på Närkeslätten där människorna inte vill veta av varken förändringar eller nollåttor, och där hans lärarkollegor var måttligt imponerade av hans blygsamma försök med moderna undervisningsmetoder. Där springer han in ibland och emellanåt utlöser de händelser som jag en gång skissat i mina noveller, men som nu får berättas som roliga kulturkrockar.

Jag var förstås dödskraj för vad som skulle hända när boken gick ut till – kunde de där gamla historierna duga som – och som , som skrivit en bullrig från landet, är man ju livrädd för vad magra från landets universitetssäten ska tycka. Men till min stora förvåning började det ramla in den översvallande efter den andra.

Recensionerna, liksom vänners och andra läsares synpunkter, fick mig till slut att förstå att jag hade gjort rätt som slitit ihop boken. Jag förstod också vad det var som jag hade gjort som var så rätt. Att jag faktiskt lät historien helt bottna i mina egna erfarenheter och mitt eget liv – att jag inte försökte leka Strindberg eller Anne Holt. Att historierna sedan skruvats ett antal varv bort från verkligheten spelar ingen roll, men jag kunde teckna figurerna, miljöerna, argumentationen och språket exakt eftersom det var en värld jag själv levt i. Det är historier som många känner igen sig i.

Så jag var i flera avseenden alldeles uppriktig när jag på ett bibliotek nyligen fick frågan varför jag inte ”gör en Läckberg” och skriver en bästsäljande . Mitt svar var lika enkelt som uppriktigt: ”jag kan inte”. Inte för att språket eller handlingarna är ogripbart svåra i Camilla Läckbergs böcker. Men det är inte min värld, så hur hårt jag än försökte skulle texten bli platt och oinitierad.

Min värld handlar om att beskriva klyftorna mellan land och stad, mellan arbetsklass och medelklass. Och att göra det med humor. Det förstår jag nu efter att ha läst alla recensioner och pratat med läsare att jag kan göra bra. Men skulle jag försöka mig på något annat skulle det bara bli uselt – eftersom en sådan historia inte bottnar i mig.

Så nu är det hög tid för dig att klicka på mappen ”Bokidéer” eller vad den heter på din dator.  Läs igenom de gamla texterna du har skrivit och fundera på varför de aldrig har lämnat din dator. Skriv om och låt det bli en historia som bottnar i dig själv, ditt liv och ditt tankegods. Bättre än så kan du inte skriva. Troligen är det gott nog.

Försök för guds skull inte ”göra en Läckberg”, för det kan ni inte. Det klarar bara .

– Tomas Eriksson

Smakprov ur boken finns här.

Missionaren_bild_LR (2)

Speak Your Mind

*

CommentLuv badge