Deckarhatare: Kan ni bara lägga av?

Deckarhatare: Kan ni bara lägga av?

Att deckargenren får ta emot oförtjänt mycket skit är inget nytt och i normala fall brukar jag kunna ta den massiva kritiken med ro. Men när jag läste Richard Ohlssons bok Att läsa eller inte läsa: om skönlitteratur, kvalitet och kanon kan jag inte vara tyst längre.

Först måste jag erkänna att jag inte läste boken från pärm till pärm så det kan mycket väl hända att jag har missat någon aspekt där han talar till deckarens fördel. Men jag tvivlar emellertid starkt på detta då han redan från början medger att han inte är ”någon större konsument av böcker ur den i våra dagar omåttligt populära deckargenren.” I samma andetag avslöjar han dock att han ”har läst allt som finns att läsa av t.ex. Colin Dexters böcker om kommissarie Morse […]”

Här säger han alltså emot sig själv och en fråga man kan ställa sig är varför Ohlsson över huvud taget ”tvingar” sig igenom Dexters relativt gedigna när han uppenbarligen inte tycker om den genren. Av förklarliga skäl kan vi inte få svar på den frågan, men jag blir förbannad när han så uppenbart skriver ner deckargenren som sådan och därmed även en hel värld som faktiskt finner glädje i den.

Vad som gör mig än mer förbannad är att han använder Camilla Läckbergs författarskap som ”slagpåse” när han prövar sina teorier, och han utsätter henne för prov som hon omöjligt kan vinna. Läckberg är i särklass den författare som har fått utstå mest smutskastning av litteraturkritikerna och är med andra ord ett lätt offer som i mångt och mycket är dömd redan på förhand.

Ohlsson skriver bland annat att han tror att Läckbergs mål med sitt författarskap är att tjäna pengar och min första reaktion till det var No shit Sherlock! Säg den författare som inte drömmer om att bli den näste eller varför inte den nästa J.K. Rowling? Vidare lyfter Ohlsson på hatten för Läckbergs framgångar på ett till synes spydigt sätt för att i nästa andetag slå fast att vi måste ”tillstå att hennes böcker lämnar en del att önska.”

För att trycka ner Camilla än mer tar han till Jonas Thentes analys av förstasidorna i tre av hennes böcker. Följande citat är hämtat ur analysen av Isprinsessan:

Dess kursiva parti på förstasidan inleds med meningen: ”Huset var ödsligt och tomt”. I tredje meningen får vi reda på att huset ingalunda är tomt, utan innehåller ett badkar. I fjärde meningen tillkommer en ”hon”, som ligger i detta badkar. I den femte tillkommer en högst levande ”han”, vilket ger vid handen att den objektiva beskrivningen av huset som ”ödsligt och tomt” är en illa genomtänkt kliché som hade kunnat passera om omdömet givits av en berättare som saknade kännedom om de verkliga förhållandena. Så är det emellertid icke: berättaren som beskriver huset som ödsligt och tomt är av den typ som vi litteraturforskare brukar kalla ”allvetande” och som här slinter rejält.

Här ser sin chans att slå ytterligare en spik i Camilla Läckbergs kista. Han skriver:

I de andra två undersökningsobjekten – Predikanten och Tyskungen – hittar Thente exempel på grova syftningsfel och bristfällig faktaresearch. Samtidigt som han medger att Läckbergs läsare med största sannolikhet inte bryr sig om detta konstaterar han att ”det är en kritikers uppgift att notera uselt hantverk.” Även om jag inte kan titulera mig kritiker är mina kunskaper i litteraturteori tillräckliga för att inse att de fel och brister Thente påpekar hos Läckberg inte återfinns i exempelvis Lars Jakobsons Vännerna, Sara Stridsbergs Darling River eller Steve Sem-Sandbergs De fattiga i Lódz och det måste ju betyda något.

abandonmentinfographicVad han menar med det sistnämnda kan jag bara spekulera om, och jag har inte läst någon av dessa böcker så jag kan inte uttala mig om det han säger stämmer eller inte. Vad jag däremot är helt säker på är att hans jämförelse på intet sätt är rättvis; vare sig Jakobson, Stridsberg eller Sem-Sandberg skriver och i och med det är Läckberg, just det, dömd på förhand.

Tyvärr stoppar Ohlssons vansinne inte här utan han skriver att många forskare anser att läsning av skönlitteratur är språkutvecklande och att det är den viktigaste anledningen till att läsa skönlitterära berättelser. Vidare säger han att forskningen är:

tämligen överens om att all skönlitteratur har denna effekt; här står alltså sida vid sida med en språklig gigant som james Joyce. Men självklart gäller bara denna jämförelse så länge vi inte skärskådar och jämför deras språkbehandling. Detta förtar dock inte det faktum att det för en ovan läsare är mer givande att läsa en bok av Läckberg än exempelvis Ulysses eller Finnegans Wake. Rätt bok i fel händer är alltid fel medan fel bok i rätt händer alltid är rätt.

Jag undrar vad Ohlsson skulle säga om avslöjandet som Goodreads precis har kommit med? Ulysses är nämligen på tredje plats i klassen ”Top Five Abandoned Classics” och jag lovar att jag drog på smilbanden när jag såg den talande bilden som började cirkulera på diverse bloggar och sociala medier ett par dagar efter jag hade börjat skissa på det här inlägget.

Tyvärr måste jag ge Ohlsson rätt i att Camillas böcker inte är några språkliga mästerverk. Vidare är de tämligen förutsägbara och de passar väl in i mallen som Per-Olov Arnäs beskriver i sin artikel Hur man skriver en svensk deckare. Men jag finner ingen anledning i att skriva ner hela hennes författarskap för det, och att använda henne som bärande exempel i en avhandling är ingenting annat än fegt och jag skulle inte kunna sova gott på natten om jag i ett forskningsprojekt inte hade gjort allt för att få ett så rättvist och inte minst korrekt resultat som möjligt.

Jag inser att du som läser den här texten nu lätt skulle kunna tro att Camilla Läckberg ensam får ta på sig skulden för Ohlssons ”bevis” på att deckaren är en genre som är mindre intellektuellt och språkligt stimulerande än ”finare” litteratur. Men jag kan lugna dig med att så inte är fallet. Nej då, Ohlsson ställer även och mot och och det säger en hel del om Ohlssons eget ”författarskap”. I alla fall i min bok.

Avslutningsvis måste jag delge er George J. Demkos tankar kring deckargenrens oförtjänt dåliga rykte:

It has been used as a social protest vehicle, a propaganda tool, a societal diagnostic measure, and more. Mystery writers in many places under many different conditions have plied a genre that can be used in many creative ways to protest, boast, accuse, and expose the society’s culture and way of life to a host of readers around the world. And, the result is endlessly fascinating and entertaining. It is low literature only in the small minds of unimaginative and closed-minded individuals. (formateringen är min)

Där fick du Ohlsson!

Comments

  1. Jag slog två flugor i en smäll och skrev om deckarhatet i senaste jerkan 🙂 Läs om ni har lust! http://www.bokdetektiven.se/?p=1507

  2. Christian W says

    Jag läser spänningslitteratur till övervägande delen – men inte alltid.
    Var går gränsen? Är det inte så att en bra bok är en bra bok? Varför försöka låsa fast positioner i ett ”us vs them”?
    Om någon angriper den genre som vi tycker om tycker jag kanske inte att det styrker ”vår sak” att ta de svagaste företrädarna i försvar (t ex Läckberg). Det finns massor av andra författare som bättre visar hur man kan kombinera just spänning och kvalitet och därför visar hur fel Ohlsson har när han generaliserar så grovt.
    Christian
    PS. Läs gärna ”Ulysses” av J.J. – en bra bok är en bra bok. DS

  3. Jag har inte läst många deckare, men de jag har läst har jag verkligen tyckt om. Har dock inte läst någon av de du nämner, eller det Ohlsson nämner.

  4. Avskyr sådana där skitnödiga förstårsigpåare som dömer ut andras smak genom att dela upp böcker i fin- och fulkultur.
    Jag tror att det där oresonliga hatet mot Läckberg är ren och skär avundsjuka – hon är läst, omtyckt och tjänar pengar…och är kvinna gubevars… Bra skrivet, Annika!!

  5. Det låter rätt illa om man väljer att jämföra de deckare som kanske INTE är kända för just sin utmärka språklighet med skönlitteratur som är känd för just det. Och Nora Roberts skriver ju både deckare och skönlitterära icke-deckare så där borde han ju jämföra hennes böcker mot sina egna i så fall. Fördelen med Camilla Läckberg och Nora Robert är ju att de får folk som vanligen inte läser så mycket böcker att läsa.

    Annars tar Freja upp bra exempel på deckarförfattare som satsar på både språk och kunskaper och som borde ha varit de som nämnts i boken. Eller varför inte jämföra Roslund & Hellströms böcker med Nora Roberts icke-deckare…

  6. Jag tycker nog att deckare i medeltal håller låg kvalitet rent stilistiskt, men det händer att jag läser dem ändå. Ibland är man mera ute efter ett lätt tidsfördriv än litterär kvalitet. Så frågan handlar mycket om vad man menar med ”bra” och ”dåliga” böcker, ett väl utfört arbete av hög kvalitet eller, vilket inte är en sämre definition, det som är bra för just mig just nu.

  7. Hahaha, älskar slutklämmen! Jag gillar deckare, och det finns så otroligt många olika typer av deckare, så att välja ut en specifik författare säger ändå mer om just den författaren än om genren som helhet. Och deckare/kriminalromaner är ett fantastiskt verktyg för att skildra samtiden och belysa olika problemområden utan att det blir torrt och tråkigt, många författare är duktiga på just den biten! Som Arne Dahl, Deon Meyer, Roslund och Hellqvist (heter de så?)…

  8. Hur orkar man engagera sig så mycket i något man inte gillar undrar jag!? Själv älskar jag deckare men läser inte Läckbergs, så var det problemet löst:-)

  9. Ja det var ett mycket intressant inlägg och jag är också trött på att deckare anses vara sämre böcker. Jag hade ett läsuppehåll på många år och när jag kom igång att läsa igen, var det Läckbergs böcker. Nu läser jag givetvis annat också men gillar fortfarande mina deckare mycket.
    Mia

  10. Ett väldigt intressant inlägg, tack. Stackars Ohlsson verkar ha lite otur när han tänker…

Speak Your Mind

*