Recension: Paganinikontraktet av Lars Kepler

Jag vet inte hur länge min bror tjatade på mig att jag skulle läsa Paganinikontraktet av Lars Kepler utan att jag tog någon som helst notis om hans vädjan. Till slut kom han med pocketvarianten av boken som jag direkt förpassade till bokhyllan, och där stod den i flera månader innan jag till slut förbarmade mig över den.

Nu har jag läst den, och jag kan lova att jag inte kommer att hylla den överhypade deckarduon i den här recensionen eftersom störningsmomenten tog udden av det lilla som var bra.

Tempusvalet: Paganinikontraktet är skriven i presens, och jag måste erkänna att det inte är det tempusval som jag känner mig mest bekväm med. Förmodligen hänger det ihop med att majoriteten av de böcker jag läser är skrivna i preteritum, och att jag därigenom har ”fostrats” i att känna mig trygg med just den tempusformen. Det tar helt enkelt längre tid för mig att komma in i böcker som inleds med meningar som t.ex. ”Mannen styr ekan så att sidan stöter emot sportbåten. Han lägger upp årorna, förtöjer vid badplattformen, klättrar uppför metallstegen och in över relingen” (s. 5).

Som tur är brukar jag vänja mig ganska snabbt och efter några sidor tänker jag inte längre på vilket tempus boken är skriven i.

I normala fall vill säga!

”Kan du berätta om de här dagarna med dina egna ord? frågar John Bengtsson.

Jag kommer till […] våning klockan sex på onsdagens morgon. […]. Jag maler kaffebönor i handkvarnen, skär två limpsmörgåsar, brer dem med extrasaltat Bregott, lägger på två skivor leverpastej med tryffel, inlagd gurka och en skiva cheddarost vid sidan. Jag dukar bordet med stärkt linne och sommarporslinet.” (s. 229)

Jag behöver knappast förklara närmare varför jag har problem med tempusvalet i det här citatet, eller?

Upprepningarna: Jag vet inte hur många gånger ett visst fotografi beskrivs in i minsta detalj. Ej heller lyckades jag hålla räkningen på de otal gånger som karaktärernas särdrag upprepas. Värst är ändå när en händelse i ett kapitel upprepas  i inledningen av nästa, för att sedan följas av detaljer som är tänkt som bakgrundsinformation till händelserna som inträffade i det kapitel man redan har läst. Låter det snurrigt? Det är det också, och jag lovar att jag tappade bort mig i kronologin vid upprepade tillfällen boken igenom.

Övervåldet: Jag gillar action och hårda tag. Jag har ingenting emot att läsa om blodiga mord, och jag följer gärna med i en mördarjakt värd namnet. Vad jag däremot har någonting emot är när en så kallad problemlösare och/eller skurk dödar eller torterar oskyldiga människor utan att det egentligen tjänar något syfte för intrigen.

Osannolikheterna: Joona Linna är begåvad med ett sjätte sinne, och han framställs som en übermensch. Ibland går hans förmågor till en sådan överdrift att det blir direkt pinsamt.

Nej, med facit i hand så kan jag inte alls förstå den hype som har uppstått kring denna deckarduo, och jag känner mig på intet sätt tvungen att återse vare sig Joona Linna, Saga Bauer eller de övriga igen.

 Vilka som gömmer sig bakom pseudonymen Lars Kepler torde vara gamla nyheter för alla, men jag bjuder ändå på en film där paret Ahndoril berättar om ”författaren”:

Andra bloggar om Paganinikontraktet.

Bokfakta:

Författare: Lars Kepler
Titel: Paganinikontraktet
Utgivningsår: 2011
Förlag: Månpocket
Format: Pocket
Antal sidor: 562
Intresse: Deckare, kriminalroman
Serie: Joona Linna (del2)
Betyg [Rating:1/5]