Stephen Booth spånar kring ämnet deckare

I ett gästinlägg hos The Top Shelf försöker Stephen Booth förklara sin syn på vad som utmärker en deckare (eller Crime Novel som de säger i engelsktalande länder).

Han går vilse i genrens djungel precis som vi gör, men däremot kommer han upp med inte mindre än två intressanta synpunkter som jag genast kände ett behov av att spinna vidare på.

Photo Credit: Alan Cleaver via Compfight cc

Stephen Booths första bok om Ben Cooper och Diane Fry utkom 2000 (2001 i Sverige) och innan boken kom till gjorde han två medvetna val: dels valde han en lantlig miljö men med en mörkare, nutida känsla just för att försöka bryta ner skillnaderna mellan genrena som förknippas med den här typen av böcker, och dels valde han att skapa inte en utan två unga detektiver för att inte sälla sig själv till skaran av författare vars huvudkaraktär nästan alltid är en medelålders försupen man som inte sällan är en enstöring.

Jag har förvisso själv inga problem med att läsa om dessa något klichéaktiga karaktärer som dyker upp i bok efter annan, ej heller kan jag tycka att det är fel att låta huvuddelen av en intrig utspela sig i en storstad, men jag kan inte heller sticka under stol med att det känns fräscht och kul med författare som vågar tänka utanför gängse ramar om hur saker och ting bör vara.

Får författare ta ut svängarna lite som de själva vill?

Som ni vet har jag en hel mängd böcker om skrivande här hemma och alla säger samma sak; skriv om vad du vet vilket innebär att du ska skriva en bok inom den genre du själv helst läser.

Om inte gäller det att du gör din research väl eftersom alla genrer följer gängse regler som författarna bör följa för att inte göra läsarna besvikna.

Som tur är innebär detta inte att författarna inte får ta ut svängarna lite grand, men det finns ingenting värre än när jag håller en spänningsroman i händerna som i stället visar sig vara ett kärleksdrama (à la Nora Roberts) eller en kriminalroman som i bästa fall kan klassas som en roman (à la Andrea Maria Schenkel).

Detta gör mig så upprörd att jag inte vet vilket ben jag ska stå på!

Vad kommer du främst ihåg efter att ha läst en deckare/kriminalroman?

I artikeln nämner Stephen Booth att läsarna aldrig uppfattar en och samma bok på samma sätt, eller kanske snarare att det finns olika aspekter som en läsare vill ha ut av en bok.

Han nämner bland annat läsaren som älskar att bli delaktiga i karaktärernas liv och att följa dem i en serie av böcker (oh ja!), andra tycker om att läsa och lära om nya platser, en del gillar bara att läsa ”whoddunnit-” böcker.

Vad som de flesta läsarna dock verkar ha gemensamt är att få kommer ihåg det aktuella mordet i böckerna de har läst.

Det var när jag läste det sistnämnda som jag insåg att jag aldrig stannar vid ett mord särskilt länge, men däremot kan karaktärer och anda stämningar stanna kvar hos mig under en lång tid framöver.

 Vad tar du främst med dig efter att ha läst en bok?