Assar Andersson om författarskap, Lapidus och förlagsbranschen [Intervju]

Assar Andersson har skrivit trilogin Flickan i fönstret, Återbetalningen och Jakten. I höst släpper han den fristående fortsättningen med titeln Allan Börjesson.

I den här intervjun bad jag honom berätta om sitt eget författarskap, hur han ser på förlagsbranschens orättvisor och vilka drömmar han går och bär på när det gäller skrivandet.

Hur såg din väg till författarskapet ut?
Min resa tog fart när jag bläddrade i Snabba Cash. Jag hade läst om denne Lapidus som höjts till skyarna. När jag sedan stod i kön på Favör i Trelleborg och såg hans omskrivna debut i pocketstället var jag inte sen att lyfta ner den. När jag därnäst bläddrade i den blev jag milt sagt förvånad. Språket var som en 17-årings, bara en massa bisseringar, liktydingar, samt en uppsjö av kolon i varje stycke.

Jag fick sedan höra av en vän som tidigare hade arbetat på ett av Sveriges största förlag, att en på Wahlström & Widstrand (om det var redaktören, förläggaren, eller någon annan av de betydelsefulla där låter jag vara osagt) var bäste vän med Hasse Aro från Efterlyst. En Aro som under åren nästintill hade blivit kultförklarad, och som gav Snabba Cash fem stjärnor när han satt i Gomorrons tevesoffa. Behöver jag säga att snöbollen nu var i rullning? Själv har jag inte TV 3 men jag har för mig att Lapidus några år senare också lyckades nästla sig in i programserien.

Har du inte kontakter eller blir antagen på ett stort eller mellanstort förlag (Lapidus hade allt) är det mer eller mindre en omöjlighet att göra sig ett namn på sitt författarskap. Än mindre försörja sig på det.

Livsmedelskedjorna köper också bara in etablerade författarnamn (något jag själv fick erfara med mina pocketböcker), debutanter från de stora och mellanstora förlagen och böcker skrivna av kändisar. Våra säljare (Stevali Sales) sade till mig att livsmedelskedjorna låter författarens namn gå före bokens kvalitet. Om en känd person skriver något, frånsett kvalitet, så resulterar detta oftast i att böckerna säljer sig själva (i alla fall kommer ut i samtliga butiker). Och att författare från de stora och mellanstora förlagen alltid får sina böcker recenserade av media är inte någon nyhet. Så i detta fall är det helt förståeligt att förlagen låter kändisarna ha fritt inträde. Dessutom slipper förlagen marknadsföra sina kändisförfattare – media kommer att bjussa dem på detta på så vis att de kommer att ge författaren helsidor i både tidningar och tidskrifter, vilket resulterar i att både böcker och förlag får publicitet och förlaget sparar 100 000-tals kronor. Och detta var något som Rekoförlag ganska tidigt fick erfara. Tyvärr får jag säga. Att som litet förlag, med knappa resurser, ta in nya författare är mer än ett risktagande eftersom säljarna (i vårt fall Stevali) skulle få lika svårt att sälja in dessa debutanter till livsmedelskedjorna. Kort sagt; okända debutanter är rena förlusten.

Samtidigt ska vi på Rekoförlag försöka att få ge ut en eller två författare i år. Men vi måste skynda långsamt. Förlagssystem (distributör) tar ut en minimiavgift på 3750 kr per månad, vilket betyder att du måste sälja omkring 1000 pocketböcker varje månad för att täcka upp bara denna kostnad (deras provision, hyllplats mm). Och en debutant säljer runt 500 böcker (totalt). Så att ekvationen blir svår att lösa behöver man inte vara John Nash för att begripa.

Så en avgörande faktor för att böckerna ska nå ut till läsarna är tillgängligheten. Ens böcker måste finnas hos samtliga livsmedelskedjor och boklådor. Ja, helst också på apoteken eftersom vissa av dem numera har bokställ.

Dessvärre så tror folk i allmänhet att en bok är välskriven och bra bara för att den finns tillgänglig överallt. Tyvärr har jag själv vänner som är lika inskränkta. De tror till fullo att det är de bästa böckerna som ligger på bokdiskarna. Likväl som de tror att GB Glace är den bästa glassen. En glass som finns överallt.

Ta en bok som Keplers Paganinikontraktet; en bok som av de kunniga anses vara rena skräpet. Ändå säljer den. Folk köper det som finns på hyllorna och vad andra läser eller har läst. Jag brukar säga till min elvaårige son att om han och ett par av hans kompisar skulle ha haft med sig varsin skokartong till skolan innehållande hundbajs, och så enträget fortsatt med att ta med kartongerna dag efter dag, så hade till slut en stor del av de andra eleverna också burit med sig en kartong med hundskit till skolan. Människan är så lättledd. Vi får väl vara snälla och benämna det konformitet.

Naturligtvis gäller detta också böcker som Femtio nyanser av honom. Böcker som är undermåligt skrivna men som har den gemensamma nämnaren att de finns att köpa överallt. Återigen; folk vill kategoriskt plöja det som andra har läst. Att det sedan inte är alltför bra kvalitetsmässigt spelar mindre roll. En såld bok är en såld bok. Detsamma gäller biofilm. Du går och tittar på en film om det i rollistan finns namn som Johnny Deep eller Brad Pitt. Om du sedan tycker att filmen är dålig och berättar detta för dina vänner är av mindre betydelse. De kommer ändå att gå och se den eftersom filmen hela tiden får offentlighetens ljus på sig (journalisterna skriver idogt om filmen och om skådespelarna). Och ytterligare en biobiljett blir såld.

Hur du ser på att det är så svårt att nå ut till den stora publiken, och finns det något man kan göra för att systemet ska bli rättvisare?

Det finns enormt många i detta avlånga land som skriver bra. Det är bara att gå in och läsa på Kapitel 1. Men tyvärr lär dessa aldrig bli publicerade eftersom de enträget vill att ett förlag ska ta sig an deras manus. Skulle de lyckas bli antagna så blir det någon form av erkännande för dem. De är nu författare. På riktigt.

Jag hoppas innerligt att inte fler av dessa opublicerade författare låter sina drömmar gå i kras bara för att de inte kommer in vid något förlag. Med andra ord hyser jag hopp om att allt fler kommer att ge ut sina böcker själva. Framtiden tillhör egenutgivarna.

Men hur vi författare på små förlag, eller egenutgivarna, ska nå ut till den breda publiken har jag just nu ingen lösning på. Jag kan inte mer än förebrå media. Men frågar man dem så svarar de bara att de skriver om de författare som läsarna är nyfikna på. Att det sedan är journalisterna själva som skapat denna efterfrågan genom att ständigt låta dessa författare få spaltvis med utrymme i deras tidningar verkar de inte ha en susning om.

Själv är jag glad att vi körde igång med Rekoförlag. Innan vi startade upp Reko hade jag kontakt med två förlag. Det ena förlaget ville att jag skulle slå ihop samtliga tre delar, Flickan i fönstret, Återbetalningen och Jakten, till en enda eftersom det bara inte gick att ha tvära slut. Jag skulle också lyfta ut flera karaktärer – minska persongalleriet. Dessutom gick det inte att ha så snabba scenbyten. Behöver jag nämna att förläggaren var en medelålders man?

Allt ska med andra ord se ut som det gjort i åminnelsens tider. Jag minns också att en recensent skrev: ”Författaren (vilket var jag) kan ju skriva och berätta men gör ett nytt försök med en början, intrig, och slut i samma roman.” Behöver jag upplysa att skribenten var en ålderstigen herre?

Vilka drömmar har du med ditt skrivande?

I mitt fall – förutom att jag inte är vid ett stort eller mellanstort förlag – så skriver jag på ett sätt som inte tilltalar äldre män. Helst ska du skriva så kallade vanliga böcker. Det får inte finnas ett brett persongalleri i dem. Och helst inte alltför många tillbakablickar. Språket ska också vara busenkelt. Dessutom är kvinnorna i mina böcker inga offer. De har hjärna och tar för sig sexuellt. Med andra ord inget för äldre män som lever kvar i patriarkaliska värderingar.

För mig personligen är storyn inte allt. Att få ihop stilfulla meningar och metaforer, vassa undertoner och snitsiga formuleringar, betyder mer. Känsla och nerv går många gånger före det grammatiska. Samtidigt avslöjar sig läsaren. I mitt fall är det männen. De blir demaskerade.

Äldre mäns simultankapacitet är inte alltför hög. De klarar inte av för många karaktärer och tillbakablickar. Men jag kommer aldrig någonsin i mina böcker att traggla en och samma karaktär 300 sidor rakt igenom, bara för att de trögtänkta gubbarna ska kunna hänga med. De får ta mig fan börja arbeta med sin koncentration.

Mina visioner med skrivandet är väl att jag en dag ska kunna försörja mig på det. Men jag vet också att det bara är ett fåtal som kan göra det. Visst är det ett hundratal författare i Sverige som tjänar pengar men då ingår mycket annat såsom föredrag och andra muntliga framträdanden. Men också vara med i en massa infantila program på tv och radio.

Själv är jag inte intresserad av att kuska land och rike runt för att sitta på bibliotek. Eller för att hålla föredrag. Jag vill inte heller bli någon kändis utan bara skriva, alternativt göra film. Men inom film gäller motsvarande fenomen. Ja, inte bara inom film och litteratur utan allt inom den konstnärliga sfären är knivig: kontakter, kamaraderi, eller rövslickeri, verkar gå före kompetens.