Assar Anderssons filmraketer – del 4

Veckans Filmraket 1

Hunddagar, Dog Days, är ett österrikiskt drama från 2001. Filmen, upplägget, är multiplot och skriven av den sanne konstnärssjälen och geniet Ulrich Seidl (Import Export, Tierische Liebe med den amerikanska titeln Animal Love) och hans hustru Veronika Franz. Samma år blev filmen belönad med Juryns stora pris vid filmfestivalen i Venedig.

Regissör är Ulrich själv och musiken är skriven av Markus Davy. I rollerna ser vi bland annat den begåvade Maria Hofstätter som neurotiska die Autostopperin. Men det finns fler skådespelarbegåvningar i den digra rollistan. Här förekommer namn som Franziska Weisz, Gerti Lehner, Alfred Mrva, Erich Finsches och Rene Wanko.  

Filmens handling:

Vi befinner oss i Wiens förorter. Det är sommar och den tryckande värmen och höga luftfuktigheten slår obevekligt mot invånarna denna helg.

Under dessa dagar och nästintill olidliga hetta, mellan motorvägar och utfartsleder, villaområden, storslagna köpcentra och jättelika stormarknader, utspelar sig flera berättelser som längre fram i filmen kommer vävas samman.

Personerna vi får följa försöker inget annat än att få dagarna att gå. De är trötta på värmen och utför så lite energikrävande arbeten och aktiviteter som möjligt. På kvällarna och nätterna svalkar en del av personerna sig med alkoholhaltiga drycker. Och alkoholen tillsammans med värmen tar sig uttryck i kroppsliga reaktioner. Inte minst libidon som stegras. Men också andra reaktioner. När den psykiska anspänningen når bristningsgränsen tittar det djuriska fram.

Din potentiella sinnesstämning under filmen: Detta är en som får dig att tänka. Det finns en fräckhet, ett nyskapande och med spänning inväntar du nästa scen.

Det behövs inte några mord eller terroristdåd utan i stället visar Ulrich Seidl att minsta lilla förändring i ens vardagliga liv (som en helg med tryckande värme) kan påverka en på ett sätt som man inte trodde skulle ha någon inverkan alls på en. Det är vid sådana här ögonblick din självbild gäckar dig. Du har sidor som du inte trodde fanns.

Skådespelarprestationerna och kameravinklarna (många tagningar för tankarna till Roy Anderssons Sånger från andra våningen) är fantastiska. Det är så här det verkliga livet är. När film skildras så likt verkligheten det bara går.

Tyvärr är filmen nog inget som passar den gemene tittaren. Man måste vara en konstnärssjäl för att uppskatta den. Eller i alla fall vara en fördomsfri och nytänkande samt framstegsvänlig själ för att kunna se och beundra det genialiska i Ulrichs film. Med massor av olika berättelser i en och samma film är det säkert inte heller något för det äldre manliga släktet, de som saknar simultankapacitet. Detta är multiplot när den är som bäst.

Betyg: Det avgör du.

Veckans Filmraket 2

Hierro, är en spansk rysare/drama från 2009 med inslag av skräck. Manuset är skrivet av Jesus de la Vega (Cooking Up A Tribute) och Javier Gullón (Enemy, Aftermath med bland annat Arnold Schwarzenegger i en av rollerna).

I huvudrollen ser vi Elena Anaya (Utan nåd, Van Helsing) som Maria, mamman till den bortkomne sonen Diego.

Regissör är Gabe Ibáñez (Máquina, Automata). Musiken har komponerats av Zacarias M. de la Riva.

Filmens handling:

På färjan till ön Hierro frågar lille Diego sin mamma om han får gå och leka lite. Färjan är glesbefolkad och Maria och Diego har precis varit ute på däck men gått in eftersom det blåser rejält och går vita gäss på sjön.

Maria säger ja till sin son och sätter sig ner vid fönstret på en av de många folktomma sittplatserna som är avsedda resenärerna.

Ensam och utan uppsikt från någon medresenär råkar Maria slumra till några minuter. Hon väcks upp av att en fågel kraschar mot fönsterrutan. Hon rusar upp, men Diego är borta. Hon vet inte om han fallit överbord eller om någon tagit honom.

Din potentiella sinnesstämning under filmen: Detta är en vacker film. Behagliga bilder. En film utan allt för mycket prat. En film där kameravinklar, musik och skådespelarnas skicklighet sätts på prov. Och samtliga av dem klarar det med bravur.

Som småbarnsförälder kommer du säkert uppleva obehag när du tittar på Hierro. Många scener har också ett psykoanalytiskt djup som får tittaren att bringa kontakt med sina egna demoner.

Betyg: Det avgör du.

Veckans Filmraket 3

Broken Flowers är ett amerikanskt prisbelönt drama från 2005 med inslag av komedi. Bland annat fick filmen Juryns stora pris vid filmfestivalen i Cannes.

Filmmanus står Jim Jarmusch för. Han intar även regissörsstolen. Musiken står filmklipparen Jay Rabinowits för. Producenter är Stacey Smith och Jon Kilik (Babel).

Rollistan är minst sagt imponerande. Förutom Bill Murray, som vi kan se som den likgiltige karaktären Don Johnston, får vi njuta av några av Hollywoods mest framstående kvinnliga skådespelare: Jessica Lange (behövs väl ingen närmare presentation, vem har inte sett Postmannen ringer alltid två gånger?), fräcka Sharon Stone (Basic Instinct, Basic Instinct 2, Det bitterljuva livet), underbara och resliga Tilda Swinton (Benjamin Buttons otroliga liv, The Beach, Berättelsen om Narnia, Vanilla Sky), Frances Conroy (bland annat Stay Cool och i kalkonrullen The Wicker Man med Nicolas Cage), och den franska skönheten enigmatiska Julie Delpy (Bara en natt, Bluffen, De tre musketörerna), samt sensuella Chloë Sevigny (The Killing Room). I en av de mer betydande rollerna har vi Jeffrey Wright (Maktens män, The Hunger Games).

Jeffrey Wright gör en fantastisk rollprestation som den vetgirige grannen Winston och fördunklar nästan Bill Murrays roll och insats i de scener där båda förekommer.

Filmens handling:

Don Johnston (Bill Murray) har gjort sig en förmögenhet inom data. Han är en obotlig kvinnokarl men denna gång är det han som blivit dumpad. Och det har skett nyligen. Men som likgiltig i kynnet bryr han sig föga.

I hans brevlåda dimper det ner ett rosa brev. Brevet är anonymt och handskrivet. I brevet avslöjar avsändaren, mamman, att Don har en vuxen son. Hon varskor Don om att det finns en chans att sonen kommer att söka upp honom.

Samma dag som brevet anlänt tittar Dons granne, Winston, in till honom. Han ser brevet och frågar vänligt om han får läsa det. När vetgirige och nyfikne Winston läst brevet börjar han en ivrig övertalning. Han vill att Don ska söka upp mamman. En upptäcktsresa tillbaka till alla de kvinnor som Don förförde och lämnade för tjugo år sedan. Allt för att ta reda på vem av kvinnorna som är mamman till hans barn.

Din potentiella sinnesstämning under filmen: En glädjande känsla. Inte minst för att filmen inte är så förutsägbar som de flesta amerikanska filmer oftast är. Visst finns det en släng av orealism. Att denne Don skulle vara en kvinnokarl av rang. Möjligtvis skulle det kunna vara så för alla de miljoner han intjänat inom sitt yrke, data.

Trots en del mindre realistiska inslag rankar jag ändå filmen som en av Bill Murrays bästa. Samtidigt förstår jag att Jim Jarmusch (manus och regi) har försökt rida på den popularitet som Bill fick två år tidigare med Lost in Translation där han gestaltade den smått uppgivne Bob Harris. Karaktärerna Don och Bob är identiska.

Rollen som Don Johnston är specialskriven för Bill Murray, liksom rollen var i Last in Translation.

Betyg: Det avgör du.

Comments

  1. Assar Andersson says:

    Den har jag sett. Var visserligen några år sedan. Kan erinra mig om att Bill Murray bara hade en mindre roll i den. Som skräck, med inslag av komedi (science fiction), var ”Zombieland” hyfsad sevärd. Jag misstänker att du är ganska ung, runt 25 år. Jag är dubbelt upp.

    Jag kan dra mig till minnes att clownen var rejält kuslig. Och Bill Murray och Woody Harrelson är alltid bra. Däremot uppskruvade Jesse Eisenberg är ingen favorit. Killen är rätt begränsad i sina rollgestaltningar.

    Take care

  2. Jag är ett stort fan av Bill Murray och gillar de flesta av hans filmer. Till skillnad mot dig tycker jag inte att detta var en av hans bättre filmer, men den var hel klart sevärd. Min personliga BM-favorit måste vara Zombieland där han spelar sig själv. Har du mot förmodan missat den, då har du något att se framemot
    😉
    Ossian recently posted..Har inte blivit som tänkt

Speak Your Mind

*

CommentLuv badge