Film vs Tv-serier
Jag har tjatat om det här många gånger förut men jag säger det en gång till: Jag har aldrig varit mycket för film. Anledningen till min ”anti-film”filosofi är en tämligen enkel ekvation: för att mitt intresse ska hållas vid liv ska det vara spännande, skådespelarna ska övertyga mig, och intrigen ska intressera mig. När dessa tre komponenter infaller samtidigt är jag fast, men i filmens värld inträffar det alltför sällan och filmer som baserar sig på böcker som jag tycker har varit bra ska vi inte ens prata om: (Flyga drake, Män som hatar kvinnor, Flickan som lekte med elden, P.S. I love you m.fl.). Jag är fullt medveten om att böcker och film är två helt skilda saker och att det krävs en omskrivning av böckerna för att det ska bli ”bra” film. Det kan jag acceptera, men jag kan inte tolerera när man ändrar slutet som i Solstorm, eller när de byter namn på karaktärerna som i Innan frosten, eller när de ändrar en scen så att man helt tappar bort sig i handlingen som i Gone, Baby, Gone…
En annan aspekt är att filmer generellt sätt är på tok för långa: det skall mycket till innan jag kan hålla koncentrationen och intresset vid liv i 1,5 timme eller längre. Dessutom så är det något definitivt med film så till vida att när den är slut så är den slut. När eftertexten börjar rulla förbi på tv-skärmen så finns det ingenting mer att längta till, förutom möjligtvis en eller flera hopplöst dåliga uppföljare, och det klarar jag mig väldigt bra utan.
Annat är det med tv-serier: är det någonting jag älskar (och på vissa sätt också hatar) så är det när det ena avsnittet tar slut och man måste vänta en hel vecka på att få se fortsättningen. Det skapar en spänningsnivå som inte en film kan uppnå oavsett hur bra den är.
Jag har fått en hel del favoriter under årens lopp men en serie jag ständigt kommer tillbaka till är 24. Jag har precis maratonsett sista säsongen och har nu börjat om med säsong 1. Det lustiga i sammanhanget är att jag dömde ut serien när den började visas 2001 för det ”hände ju ingenting”!. Som jag har fått äta upp den kommentaren, inte minst för mig själv, för det händer saker precis hela tiden.
Olov Svedelids bok Lär dig skriva spännande är som klippt och skuren för just den här serien. Följande moment måste, enligt honom, finnas i en spänningsberättelse:
- Gå till angrepp,det vill säga att du ska komma till angreppspunkten (spänningen) på en gång utan en massa ointressant trams innan;
- Hur ska det gå? Läsaren (eller i det här fallet tittaren) måste bli så engarerad att han/hon läser/tittar vidare helst utan att låta sig störas av ovidkommande saker som vardagssysslor etc;
- Hinder för huvudpersonen/huvudpersonerna måste ständigt dyka upp i berättelsen. Det är omöjligt att hålla spänningen vid liv om allt bara flyter på. Hindren måste dock komma naturligt i handlingen. De får alltså inte bara bli inkastade som element för att öka på spänningen;
- Tiden går fort: tittaren/läsaren har inte hela livet på sig! Visst har de tålamod men de har inte all tid i världen att vänta på att det skall hända något. Hittar de ingenting som fångar dem flyr de snabbt vidare till andra äventyr. I det här sammanhanget nämner Svedelid en klocka som sakta tickar ner mot noll. När det gäller serien 24 tickar klockan alltför fort mot varje hel timme;
- Vem är vem och vad är vad? Osäkerhetsmomentet är oerhört viktigt för att hålla intresset vid liv. Vem kan man egentligen lita på? Är agenten/polisen/författaren… egentligen den har utgör sig för att vara? …;
- Tempus i böcker SKA skrivas i imperfekt (i alla fall enligt Svedelid) men i film och tv är det bara presens som gäller: ”Där ser vi handlingen som den utspelas för våra ögon […]” (Svedelid, s. 51);
- Inre spänning är när man själv vill vara en del i handlingen genom att ”hoppa in i situationen och reda upp den för henne [eller honom)” (s. 74);
- Var konsekvent …: om en figur från början är ond så måste den vara ond hela romanen/tv-serien/filmen igenom. En karaktär kan alltså inte i inledningen vara ond eller god för att sedan plötsligt få helt motsatta karaktärsdrag
Mer behöver väl egentligen inte sägas annat än att Kiefer Sutherland är ganska ”trevlig” att titta på. Jag skulle gärna kunna tänka mig att lära känna honom lite närmare …. Nåväl, drömma kan man ju alltid göra 
Vilken tv-serie tycker du stämmer in på Svedelids kriterier för en spänningsberättelse? Har du någon favoritserie som du inte kan få nog av?
Related posts:
Comments