Finns det originalitet i deckargenren?

Table of Contents

Jag slukar ! Jag älskar deckare! Jag sover deckare! Jag äter deckare! Ja, ni fattar nog vad jag menar. För mig är deckare/kriminalroman genren nummer ett.

Många tror, eller i alla fall tycks tro, att det över huvud taget inte finns någon som helst originalitet i den här genren. Utan de kör med devisen ”har man läst en har man läst alla”.

Första frågan jag ställer mig när jag hör (eller läser om) det här är varför man i all världen fortsätter att läsa en genre om man tycker att den är så erbarmeligt tråkig och fantasilös? Är det bara för gnällandets skull? Eller är det för att man egentligen tycker om det man läser men inte vågar erkänna det? Vad anledningen än är så finns det en lösning på problemet: läs annan litteratur och låt oss som gillar deckare vara ifred!

Trots min direkta aggression över sådana kommentarer måste jag erkänna att det finns ett visst mått av sanning i det sagda. En del element som t.ex. mord, utredare, offer etc återfinns i alla deckare. Å andra sidan skulle det knappast vara en deckare om några av dessa beståndsdelar saknades.

Detta är på intet sätt unikt för deckargenren. En Harlequinroman vore på intet sätt en sådan roman om inte en kille och en tjej möts och det uppstår ljuv musik. Efter diverse komplikationer får de alltid varandra på slutet och sedan lever de lyckliga i resten av sitt liv. Lika självklart är det att den historiska romanen måste innehålla ett visst mått av just historia, o.s.v.

Vari ligger då det som motbevisar att man gott kan nöja sig med att läsa en deckare? Om man bortser från det jag redan har nämnt så skulle en lista kunna se ut ungefär så här:

  1. Berättarperspektivet eller fokaliseringen om man så vill kan växla: En del skriver i första eller tredje person. Det finns till och med de som skriver i andra person även om jag personligen aldrig har stött på det hittills. Andra har en allvetande berättare. Åsa Larsson går så långt som att låta hunden i Solstorm berätta vad den upplever instängd i bagageluckan.
  2. Språket är högst individuellt och det om något skiljer deckarna ifrån varandra. Om det är en journalist som har skrivit deckaren så brukar det lysa igenom i berättelsen. Detsamma gäller för advokater, personal inom sjukvården, politiker etc. Det är inte för inte som deckarna är indelade i diverse undergrupper.
  3. Utredaren är ofta en polis men behöver inte vara det. Författaren kan låta en journalist, psykolog, privatdetektiv, präst, advokat eller i stort sett vem som helst att utreda fallet.

Listan kan göras längre men jag väljer att stanna här.

Oj, vilken urladdning det här blev! Det som triggade igång det hela var ett inlägg som Third Opinion har skrivit. Ena sekunden är han trött på att läsa samma historia om och om igen. I meningen direkt efter skriver han att han gillar deckare. Det är en ekvation som i alla fall jag inte får att gå ihop. Men han kanske var ironisk, vad vet jag?

Comments

  1. Bra skrivet! Kan inte annat än att hålla med och instämma:)

  2. De flesta som tycker så brukar vara personer som inte läser deckare. Jag däremot stör mig mer på de som hävdar att deckare bara är blod och våld, och varför vill man läsa det!?

    • Ja, det är också störande. Jag kan inte förstå varför man slösar tid och energi på att racka ner på en genre som man inte gillar!?

Speak Your Mind

*

CommentLuv badge

%d bloggare gillar detta: