Gryningen kommer aldrig åter av Daniel Woodrell

I normala fall skulle det här ha blivit en . Men ingenting är normalt med Gryningen kommer aldrig åter av .

Det var Kate Reader Diversifierad som redan i lucka 1 i sin underbara julkalender tipsade om den här boken. Det som framför allt fångade mitt intresse var hennes beskrivning om hur den var skriven: ”Jag ville läsa den långsamt och ta in varje ord. Samtidigt var handlingen och den verklighet boken beskrev så sorglig och smärtsam att jag ville läsa fort för att slippa leva det livet för länge.”

Handlingen är verkligen tragisk: Shug lever tillsammans med sin mor, Glenda, och sin styvfar Red, som ständigt kallar honom för Tjockis. Red är en våldsam man som tar vad han vill ha. Med våld om han måste. Det gäller allt ifrån kärlek och sex till alkohol och narkotika. Glenda älskar sin son. Red hatar honom så till den milda grad att han lurar in honom i brottslighetens bana. Naturligtvis enbart för att tjäna sina egna syften.
Glenda försöker skydda Shug, men leker ett farligt spel med honom då hon genom ett retfullt flirtande ständigt vill försäkra sig om att han besvarar hennes kärlek.

Så kommer Jimmy Vin Pearce in i deras liv och hela deras tillvaro ställs på ända. Och det är ungefär här som jag tappar bort mig i berättelsen. Vändningarna är lika genialiska som förvirrande. Trots att det har gått ett par dagar sedan jag läste ut boken kommer jag på mig själv med att fundera ”vad var det egentligen som hände?” Den här tanken satte mitt litterära självförtroende på prov. Jag kände mig nästan lite deppig för att Woodrell så fullständigt hade trollat bort mig sin berättelse. Den här känslan stannade kvar hos mig ända tills jag läste bannbullans recension av boken. Hon skriver: ”Slutet har jag fortfarande inte riktigt hämtat mig ifrån, med fler lömska vändningar än en luttrad läsare både emotionellt och intellektuellt klarar av.” Det känns alltid skönt att inte vara ensam i en frustrerande omständighet.

En som tycker att I gryningen kommer aldrig åter är ett mästerverk är ingen mindre än Dennis Lehane: ”… förtätad, mörk och bländande vacker. Den krossade mitt hjärta”, skriver han på bokens omslag. Och vem är inte mer kapabel än honom att förstå den här sortens litteratur då han har skrivit ett alldeles eget exemplar? Det är naturligtvis Patient 67 jag tänker på. En bok jag för övrigt håller på att läsa om nu.

Då jag är en enormt nyfiken person (som dessutom hatar att vara frustrerad) så skulle jag väldigt gärna vilja att någon som verkligen har förstått vad som hände under de sista 40 sidorna talar om det för mig. Förslagsvis via ett mail eftersom jag inte vill förstöra glädjen för de som vill anta utmaningen att själva söka ta reda på sanningen. Min mailadress är: abrahamsson97[at]gmail[dot]com.

Comments

  1. Nu blev jag osäker. Jag hade för mig att jag förstod även slutet, men det var ju länge sedan jag läste boken. Om jag hittar lite extra tid kanske jag måste läsa om den. 🙂

    • Ja, jag fick uppfattningen om att du förstod slutet, men det gjorde tyvärr inte jag.
      Om du kommer på vad som egentligen hände får du väldigt gärna upplysa mig.
      Det är säkert ganska självklart när man väl har kommit på det, men jag famlar i blindo för närvarande 🙂

  2. Det där verkar vara en riktigt bra bok. Jag beställde genast hem ett ex. jag läste ju En helvetes vinter för inte länge sen och jag gillade den skarpt. men den här verkar ju nästan vara snäppet bättre. Jag får lov att återkomma om jag fattar vad slutet handlade om. Vi får slå våra kloka ihop…

Speak Your Mind

*

CommentLuv badge