Helene Hegemann är en ung tysk författare som med sina blott sjutton år till trots redan har en relativt lång karriär bakom sig. Redan som fjortonåring skrev hon sitt första filmmanus och när hon var femton hade hennes pjäs premiär. När hon var sexton tilldelades hon Max Ophülspriset för filmen Torpedo.
Nu är hon åter aktuell i och med publiceringen av debutromanen Axolotl Roadkill. Romanen är en skildring av de unga på 00-talet. Den hyllades av kritikerna och den fick strålande recensioner. Sedan hände något. En bloggare gjorde människor uppmärksamma på att Hegemanns roman uppvisade skrämmande likheter med bloggaren Airens roman Strobo. En roman som hade publicerats några år tidigare, av en okänd författare, på ett litet förlag. Uppståndelsen blev ett faktum och hon blev föremål för en intensiv debatt.
Hegemann själv kan inte förstå varför debatten har uppkommit. Hon förnekar dock ingenting utan hon menar på att vi har kommit in i en ny tidsålder där det är fullt lovligt att anpassa och använda sig av överflödet av information som man hittar på nätet för sina egna kreativa ändamål. Att hon stal avsnitt ur Strobo beror helt enkelt på att “Airens text var så bra att hon mer eller mindre kunde kopiera den rakt av, för det finns ingen originalitet, det finns bara äkthet.”
Nedan följer textavsnitt som starkt påvisar varför diskussionen har uppkommit:
Axolotl S. 15: Ich erinnere mich an die Zeit, in der ich bei gutem Wetter etwas anderes gemacht habe als die Jalousien runter.
Strobo S. 138: … wenn so geiles Wetter ist wie früher, als ich dann noch was anderes gemacht habe als die Jalousien runter …
* * * * * * * *
Axolotl S. 23: … mein kaputtgefeierter Körper…
Strobo S. 107: … meines kaputtgefeierten Körpers…
* * * * * * * *
Axolotl S. 23: Ich habe Fieber, Koordinationsschwierigkeiten, ein Promille im überhitzten Blut…
Strobo S. 106: … ich habe ein Grad Fieber sowie ein knappes Promill Alkohol im überhitzten Blut.
Och så fortsätter det i det oändliga. Faktum är att hon ordagrant har kopierat 20 utdrag ur Strobo och det finns minst tjugo till som är uppbyggda på liknande sätt.
Jag känner att jag blir oerhört upprörd när jag läser det här. Jag kan inte för mitt liv begripa hur hon har samvete att publicera någon annans verk under sitt eget namn. Det gör inte saken bättre att hon ligger på bästsäljarlistan, medan Airen endast har sålts i ca 100 exemplar. Uppenbarligen har Hegemann inte fått lära sig skillnaden mellan mitt och ditt. Det kan bero på att hon slutade skolan redan i tidig ålder för att ägna sig åt det hon verkligen ville göra. Margareta Flygt skriver i sitt bidrag till diskussionen (vilket för övrigt är en av källorna som jag har hämtat en stor del fakta ifrån) att “Hon skiter i konventionerna och kanske kommer just det att leda till hennes fall. Hade hon stannat i skolbänken kanske hon lärt sig mer om vilka lagar som gäller […]”.
Om hon kommer ur det här med äran och rättigheterna till boken i behåll så kommer jag att tappa tilltron till allt vad ordet Copyright egentligen står för.
Vad tycker ni? Har Hegemann rätt när hon tycker att all text som finns på nätet är allmän egendom? Är ovanstående utdrag mer att betrakta som intertextualitet än plagiat? Hur skulle ni känna det om det var er roman som hon, eller någon annan, hade “lånat” utdrag ur för att publicera under sitt eget namn?
Källor:
Sydsvenskan
Time to Write
Faz.net
Speak Your Mind