Hur vet man att en bok eller karaktär är dramatisk?

I En smakebit på søndag för en tid sedan ställde jag frågan om mina läsare kunde komma på en dramatisk författare enbart med hjälp av följande beskrivning:

”WHAT IT´S ALL ABOUT IS ”WHO”

WHAT´S THE WHO?

IF YOU can´t create characters that are vivid in the reader´s imagination, you can´t create a damn good novel. Characters are to a novelist what lumber is to a carpenter and what bricks are to a bricklayer. Characters are the stuff out of which a novel is constructed.
Fictional characters – homo fictus – are not, however, identical to flesh-and-blood human beings – homo sapiens. One reason for that is that readers wish to read about the exeptional rather than the mundane. Readers demand that homo fictus be more handsome or ugly, ruthless or noble, vengeful or forgiving, brave or cowardly, and so on, than real people are. Homo fictus has hotter passions and colder anger; he travels more, fights more, loves more, changes more, has more sex. Lots more sex. Homo fictus has more of everything. Even if he is plain, dull, and boring, he´ll be more extraordinary in his plainness, dullness, and boringness than his real-life counterpart..” (How to write a damn good novel av James N. Frey)

Natalie kom direkt att tänka på Tatt av vinden (Borta med vinden) eftersom både karaktärerna och intrigen borde vara “dramatisk nok”.

Monika tyckte att Harry Hole har mer av mycket men hon var säker på att Frey inte tänkte på honom, och det gjorde han inte heller utan han låter följande författare och romaner statuera exempel på dramatiska romaner:

1. Ernest Hemingway – The old man and the sea
2. John Le Carré – The spy who came in from the cold
3. Ken Kesey – One flew over the cuckoo´s nest
4. Vladimir Nabokov – Lolita
5. Maurio Puzo – The godfather
6. Charles Dickens – A Christmas Carol
7. Gustave Flaubert – Madame Bovary

Av dessa har jag läst böckerna av Carré och Flaubert och i ärlighetens namn gillade jag inte någon av dem: Carrés bok mäktade jag inte med att läsa ut och Flauberts läste jag under tvång från skolan.

Jag är dock säker på att jag skulle ha läst böckerna på ett helt annat sätt om jag hade hade haft tillgång till Freys bok i ett tidigare skede. Han statuerar nämligen exempel på dramatiska karaktärsdrag med hjälp av böckerna listade ovan, och den kunskapen skulle ha kommit väl till pass när jag sakta men säkert betade, eller försökte beta, mig igenom böckerna.

Jag kan ge mig ut på djupt vatten nu men såvitt jag vet är samtliga böcker ovan exempel på fristående romaner, och detta får mig att tro att en bok som ingår i en serie aldrig kan komma att kallas dramatisk.

Men vad är då en dramatisk roman?

Dramatisk roman

Enligt Frey (s. Xiii) har en dramatisk roman följande kännetecken: protagonisten står inför ett dilemma, dilemmat övergår i en kris, krisen byggs till ett klimax genom en serie av komplikationer och det är i det skedet som krisen löses.

Vid ett första ögonkast tycker jag att det här stämmer in på mer eller mindre alla böcker som jag läser, men för att en roman ska kunna vara dramatisk måste även karaktärerna vara det och då faller min teori platt. Nästan i alla fall.

Karaktärernas dramatiska karaktärsdrag

En dramatisk karaktär måste vara dynamisk, det vill säga rund, fyllig eller tredimensionell. Det innebär enligt Frey att karaktärerna ska ha komplexa motiv, motstridiga begär och de ska leva med passion och ambition. De ska även ha begått stora synder och genomgått plågsamma lidande. Vidare ska de vara fulla av oro, olyckor och olösta missnöjen. Som om inte det vore nog bör de även vara fyllda av lust, avund, girighet, kärlek, hat, hämdlystnad, illvilja och liknande.

Om några av dessa beståndsdelar finns kommer läsaren att uppleva att karaktärerna existerade långt innan romanen började och läsaren kommer att nära en önskan om att lära känna dem på ett djupare plan.

Slutsats

Jag har läst en del fristående böcker men ingen av dem har ens kommit i närheten av att vara dramatisk.

Det är jag helt säker på!

Däremot har jag läst många böcker där en del karaktärer redan från start får mig att känna det som att jag har känt dem redan i ett tidigare liv.

Gemensamt för dessa karaktärer är att de återkommer i bok efter bok och att de därigenom förändras över tid och inte under loppet av ett par hundra sidor. Denna förändring tyder på att mina älskade karaktärer såsom t.ex. Ruth Galloway, Ben Cooper, Tom Thorne och John Rebus är innehavare av en rund personlighet, men är de dramatiska på riktigt? Är de fyllda av oro eller illvilja? Har de begått stora synder eller genomgått plågsamma lidanden? Är det de mindre smickrande känslorna som driver dem till att ta de beslut de tar, eller till att utöva det yrke de brinner för?

Jag vet inte, men jag lovar och svär att jag tänker ta reda på det!

Jag lämnar er med en en försmak av Madame Bovary :

Du har helt rätt: du behöver inte lämna en kommentar eller dela med dig av inlägget på de sociala medierna, men skulle det hjälpa om jag sa att det skulle vara mycket uppskattat?  😀