Recension: The killing habit av Mark Billingham

Baksidestext: We all know the signs. Cruelty, lack of empathy, the killing of animals. Now, pets on suburban London streets are being stalked by a shadow, and it could just be the start.

DI knows the psychological profile of such offenders all too well, so when he is tasked with catching a notorious killer of domestic cats, he sees the chance to stop a series of homicides before they happen.

Others are less convinced, so once more, Thorne relies on DI to help him solve the case, before the culprit starts hunting people. It’s a journey that brings them face to face with a killer who will tear their lives apart.

 

SPOILER ALERT!!

 

Mina tankar: Jag älskar böcker där saker och ting händer redan från sid 1. Det behöver inte vara ett mord, ett rån, ett överfall eller liknande utan det räcker gott med en skum karaktär som gör tidig entré. I The Killing Habit av handlar det om en äldre kvinna som bara står i en dörr och även om det låter väl tamt förstår man direkt att hon kommer att spela en avgörande roll längre fram. Och det vill jag lova att hon gör. Och att hon går under namnet ”The Duchess” gör henne inte mer ointressant. Snarare tvärtom!

Tom Thorne skickas ut för att utreda ett antal fall där katter har blivit lemlästade för att polisväsendet ska ses med blida ögon. Han är något motvillig men även han lyder order ibland, vilket jag är glad för. Är det något jag ogillar är det när människor sårar/dödar djur bara för att de tycker att det är kul. Måste dock erkänna att det blir lite mer stuns i intrigen när kattmorden döljer en ännu mörkare sida som jag förmodligen borde skämmas för att uttrycka mitt gillande för, men är man ett fan av mord/mordgåtor så är man!

Den här boken är även ett ypperligt exempel på att man ska vara försiktig när det gäller människor man träffar online. När jag läser om människor som råkar i trubbel på grund av de litar blint på att det de ser även är något de kommer att få kokar jag av ilska och/eller frustration, jag menar, hur naiv får man egentligen vara? 

Jag har ondgjort mig över Nicola Tanner förut men jag gillar henne mer och mer för varje gång jag träffar på henne. Ibland kan hon vara en aning stereotypisk lesbisk kvinna, men det vägs upp något av att hon är tuff, hängiven sitt arbete, lojal till sina medarbetare och fast besluten av att ta fast en hänsynslös mördare oavsett vad som hände med hennes livskamrat i tidigare böcker. 

Jag är en nostalgiker av rang och uttryck såsom ”Popping in” (sid. 221) kan få mig att kastas tillbaka flera år i tiden. Fånigt, jag vet men så fungerar jag!

The killing habit är även ett exempel på vad som händer när svartsjuka/avundsjuka får ett för stort utrymme i ens liv. Jag kan gott förstå Thornes känslor mot hans flickväns syster, men när förklaringen till hennes ovilja kommer fram i ljuset kan jag inte låta bli att sympatisera med henne. Det är kanske något av en singel-kvinnas signum även om den inte alltid tar sitt uttryck i hur eller varför.

Jag brukar sällan eller aldrig läsa författarnas efterord men i det här fallet kunde jag av någon anledning inte låta bli, och slutet av det fick mig onekligen att dra på munnen:

The biggest thanks as always, are due to my wife, Claire. Let me stress, again, that my registration on that dating site was done purely in the name of research. Not that anyone was interested.

Speak Your Mind

*