Läsning väcker känslor

I Vi läser nr 4 2009 berättar Ann Lagerström om vilka användningsområden en bok kan ha. Hon tar upp saker som att den kan väcka känslor – såsom glädje, sorg och empati. Men att den också kan irritera därför att man kan hitta karaktärsdrag i en obetydlig bifigur som påminner om en själv. Som exempel nämner hon att hon kan få syn på sin egoism, avundsjuka och trångsynthet, vilket gör henne irriterad eftersom det är karaktärsdrag som hon inte vill låtsas om.

Efter att ha läst det där så började jag tänka efter vad det är som jag upplever när jag läser en bok. Det är naturligtvis en fråga som det inte finns ett entydigt svar på, för – precis som hon säger – kan en historia förändras beroende på vilken sinnesstämning man befinner sig i just där och då.

Det jag jag framför allt känner när jag läser en bok med en bra intrig är en tillfredställelse som jag inte alls får när jag t.ex. tittar på en film. Dessutom känner jag en enorm glädje över att ”lära känna” nya personligheter som jag antingen kan identifiera mig med, känna sympati med eller ta direkt avstånd i från. Om jag skulle råka träffa på en karaktär som jag känner igen mig i – så skrattar jag. Ett exempel är Elly Griffiths huvudkaraktär Ruth Galloway som i mångt och mycket är en kopia av mig själv. Att jag inte blir irriterad kan bero på två saker: att jag har en enorm självinsikt (vilket jag själv tycker att jag har) eller att jag har sopat de här karaktärsdragen så långt under mattan att jag inte ens känner igen dem fastän de står där svart på vitt (vilket jag inte alls känner igen mig i).

Det som jag däremot kan känna är att jag går så djupt in i karaktärerna att de efter ett tag känns som mina vänner. Banalt, javisst, men jag är långt ifrån ensam. En arbetskollega berättade idag för mig att hon aldrig direkt kan påbörja en ny bok innan hon har sagt hej då till karaktärerna hon just har lämnat. För mig är detta inget problem eftersom jag är läsberoende och måste ha minst ett par på gång samtidigt. Däremot håller jag med om att det blir en slags sorg när sista sidan är läst i en bok som man tyckte väldigt mycket om. Detta blir än tydligare när man läser en bok i en serie som man har följt under en tid: det blir ett definitivt avsked som det kan ta ett tag att komma över. Böckerna av Diana Gabaldon är ett exempel och Stieg Larssons Milleniumserie är en annan. I det sistnämnda fallet blev sagan än mer all eftersom han dog så ung. Gabaldon däremot fortsätter att skriva böcker som jag tyvärr inte alls tycker är bra.

Förhoppningsvis kommer jag att fortsätta hitta böcker som är något utöver det vanliga. Även om det kan få en något besk bismak så är det ändå värt det. Alla medel som kan hjälpa till att ljusa upp vår mörka tillvaro är välkomna. I alla fall i min värld.

Vad upplever ni när ni läser en bok? Känner ni igen er i karaktärerna eller blir de bara flyktiga bekanta som ni sedan kan släppa redo för nästa möte?

Comments

  1. Här finns förresten en gammal enkät om böcker och känslor!
    http://lillaosblogg.wordpress.com/2009/09/08/bocker-som-vacker-kanslor/

  2. Ruth Galloway är fantastisk! Funderar på vem jag är lik.

  3. Jag kan också känna något som mest liknar sorg när en riktigt bra bok tar slut. Det är därför jag gillar serier med återkommande karaktärer.
    Det är inte så många karaktärer som jag känner igen mig i, men många som får en plats i mitt hjärta.
    Och jag har också svårt för böcker där huvudpersonens beteenden och värderingar ligger för långt från min referensram.

    • Ja, listan på härliga karaktärer är lång även hos mig. Däremot är listan med obehagliga eller direkt motbjudande karaktärer relativt kort. Kommissarie Steel i MacBrides böcker är en sådan, jag ryser nästan bara jag skriver hennes namn.

      Ge gärna exempel på karaktärer du du tycker om respektive ogillar. Det är alltid kul att se om man uppfattar dem olika och vad det i så fall kan beror på.

Speak Your Mind

*

CommentLuv badge