Lost river – Stephen Booth

Författare: Stephen Booth
Titel: Lost River
Utgivningsår: 2010
Förlag: HarperCollins
Antal sidor: 360
Källa: Köpt
Intresse: Kriminalroman, serie
Genomsnittligt betyg [rating:4,25/5]

Diane Fry åker till Birmingham då det har framkommit nya bevis mot de personer som våldtog henne några år tidigare. Väl där inser hon att polisen har fört henne bakom ljuset: DNA-spåret visade sig vara förorenat och det enda ögonvittnet till händelsen har tagit tillbaka sitt vittnesmål. Birmingham polisen anser att det bästa för Fry vore att hon åkte tillbaka till Derbyshire och forsätta sitt liv som om ingenting hade hänt.
Fry har dock inga planer på att lämna staden innan hon har fått svar på sina frågor. Hon tar hjälp av sin syster Angie och tillsammans tar de upp jakten på sanningen, en sanning som visar sig vara mer dyrköpt än vad hon någonsin hade kunnat oföreställa sig.

Under tiden blir Ben Cooper vittne till när den åttaåriga flickan Emily drunknar. Trots att det ser ut som en tragisk olycka kan han inte göra sig fri känslan av att det är någonting som inte stämmer. Hans chef råder honom att låta familjen Nield vara då Cooper egentligen inte har någonting annat än sin intuition att gå efter. Men Coopers känsla är så stark att han trotsar chefens order och nästlar sig in i Nields hem.
Hans misstankar leder honom till slut till en annan strand vid en annan flod  där han gör en hjärtskärande upptäckt.

Lost River är den första av Booth böcker som jag har läst på engelska innan den ens har kommit ut i svensk översättning, och det var verkligen en märklig känsla. I alla fall i början kändes det som att jag precis hade gått ur fjärde klass eller så eftersom jag inte har läst en engelsk bok på väldigt länge. Som tur var gick ”nybörjar”ångesten över relativt snabbt så att jag i stället kunde njuta av den läsupplevelse som det faktiskt var.

Tempot är lite lojt men konstigt nog passar det bra ihop med det tema som binder de båda historierna samman: brustna familjer. Det är som att Booth medvetet har valt ett lugnare tempo för att läsaren skall hinna ta in alla intryck över sårade själar, brustna familjeförhållanden, svek, raseri … som formligen sveper genom hela boken. Känslan av ett visst vemod är oundviklig när barn far illa, men Frys smärta bör inte heller förringas. Hon har levt i ett mörkt svart hål sedan tiden för våldtäkten och det är därför vi inte heller har fått veta så mycket om vad som har hänt i hennes liv före hon flyttade till Derbyshire. Förrän nu.

Största fokus ligger på Fry som leder oss igenom hennes liv innan hon började om på ny kula med Ben Cooper vid sin sida. Att något fruktansvärt hade hänt henne fick vi veta tidigt, men det är först nu som man får lära känna henne riktigt ordentligt. I början minns jag att jag tyckte att hon var en missunnsam kvinna som inte tålde att någon var populärare än hon. Tanken ”Jag ska minsann visa dem” surrade som en bisvärm i hennes huvud. På ytan tuff, men under ytan väldigt sårbar. Och nu vet i alla fall jag varför…

Språket är som vanligt magiskt: Miljöbeskrivningarna är outstanding, personteckningarna är briljanta och han skriver med ett sådant flyt och ett sådant driv att det aldrig blir ointressant. Det kallar jag gott författarskap!

Handling [rating:4/5]
Språk [rating:5/5]
Tempo [rating: 3/5]
Karaktärer [rating:5/5]