Recension: Ormbäraren av Unni Lindell

Författare:
Titel: Ormbäraren
Originalets titel: Slangebæreren
Utgivningsår: 2000
Förlag: Forum
Översättare: Margareta Järnebrand
Antal sidor: 383
Källa: Bibliotek
Intresse: , , psykopati
Andra titlar i serien: Drömfångaren, Sorgmantel, Natt systern, Orkestergraven, Honungsfällan, Mörkermannen, Sockerdöden
Betyg Rating: ★★☆☆☆

Det här är mitt allra första möte med Cato Isaksen och jag är minst sagt splittrad: Om jag skulle säga att jag är överförtjust skulle jag ljuga. Detsamma skulle gälla om jag sa att jag är totalt ointresserad om vad som kommer att hända med honom i framtiden.

Vad denna kluvenhet består i är lätt att sammanfatta: Isaksen verkar vara en sympatisk person som verkligen ger allt i sina försök att gripa den skyldige, vilket går hem hos mig. Att han dessutom är en man som lämnade sin fru och sina söner för att leva tillsammans med den kvinna han var otrogen med och som dessutom födde hans utomäktenskaplige son går däremot inte hem hos mig. Varför? Jo, det ska jag förklara för er!

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Jag är inte särskilt intresserad av utredarens privatliv. När jag läser en kriminalroman förväntar jag mig intressanta huvudkaraktärer, ett svårlöst mordfall (eller flera), en utredning där inte alltför uppenbara ledtrådar portioneras ut till läsaren i lagom små doser, ett engagemang från utredningsteamet som bara har en sak i fokus – att hitta mördaren, ett tempo som gör att intrigen hela tiden går framåt, och sist men inte minst ett – i alla fall något så när – logiskt slut.

Det är väl inte för mycket begärt?!

I Ormbäraren lyser tyvärr det mesta av allt detta med sin frånvaro då Cato Isaksen under minst halva boken funderar på om han är kär i sin sambo Sigrid eller inte, om han tog fel beslut eller inte när han lämnade Bente och deras två söner, om han kanske borde lämna Sigrid för att återförenas med Bente eller inte,  osv, osv.

(Det finns en djupare anledning till att jag fullständigt reser ragg när jag läser (kriminal)romaner där huvudkaraktärens privatliv fullständigt tar över (mord)intrigen. Vad den består i tänker jag dock inte avslöja förrän senare, långt senare. Anledningen till detta lär ni upptäcka när den stunden är kommen))).

Som om inte det vore nog finns här dessutom andra s.k pauser i form av drömmar och mördarens egna tankar som tillsammans med Isaksens funderingar över livet drar ner det redan obefintliga tempot till ren och skär snigelfart.

Sedan har vi språket som Lindell verkar ha lagt ner en oerhörd tid på men som i slutändan ter det sig något klumpigt och överdrivet metaforiskt mellan varven:

Hon tryckte barnet tätt mot kroppen och kände att han ramade in henne. Hon var en tavla, och babyns knubbiga, vita kropp utgjorde ramen. (s. 25).

[…] Han hörde en bil utanför. Han tänkte på gatan där ute, och han blev tvungen att anstränga sig för att andas. Tystnaden sedan bilen hade kört sin väg tryckte mot trumhinnorna (s. 35).

Att boken ändå får ett ”okej”betyg av mig beror på mordintrigen där jag kan känna visst sympati för mördaren som siktar in sig på män som misshandlar sina fruar/sambos till den milda grad att de tvingas söka sig till ett kriscenter för att undkomma från sparkar och slag. Denna sympati sträcker sig naturligtvis även till de kvinnor som blev utsatta för det våld som blev ett med deras vardag.

Under stora delar av boken händer det absolut ingenting vilket i normalfallet brukar innebära att jag lägger ifrån mig boken för att aldrig se åt den eller dennes författare igen. Att jag inte gör det den här gången beror på att en kollega – för övrigt den enda som delar mitt intresse för böcker – har pratat sig varm om Unni Lindell och hennes böcker och därför är jag beredd att åtminstone även läsa Drömfångaren, men om jag kommer att ha samma ”jaha”upplevelse efter den så lär jag rikta in mitt intresse på andra författare i fortsättningen.

Andra röster om Ormbäraren: Boksidan.net, Bokmoster, DAST Magazine

 

 

 

Speak Your Mind

*

CommentLuv badge