När jag får en kriminalroman i handen så förväntar jag mig vissa saker: en blodig (eller åtminstone spännande) intrig, intressanta karaktärer som på något sätt väcker någon slags känsla hos mig, dialoger som ständigt för handlingen framåt, någon slags utredare som naturligtvis ska vara en huvudkaraktär, ett tempo, gärna högt, som intensifierar intrigen än mer och sist men inte minst så vill jag ha spänning.
Den mer ”vetenskapliga” definitionen av deckaren/kriminalromanen lyder:
- Läsaren måste ha samma chans som detektiven att lösa mysteriet. Alla ledtrådar måste vara redovisade. Detta kallas rent spel eller ”fair play”
- Brottslingen måste ha figurerat tidigt i berättelsen
- Alla övernaturliga lösningar ska avfärdas under utredningens gång
- Brottslingen måste hittas genom logiska slutsatser – inte av en olycka, slump eller omotiverad bekännelse
- Detektiven får inte själv vara brottslingen (wikipedia).
Och det är den sistnämnda uppställningen som räddar Johan Theorins heder när det gäller Blodläge, åtminstone gengremässigt sätt för läsmässigt lämnar den allt övrigt att önska.
För det första inleds Blodläge in medies res, vilket i sig inte är speciellt anmärkningsvärt för Johan Theorin är långt ifrån ensam om att börja en bok på detta sätt. Skillnaden är dock att många författare gör detta så oändligt mycket bättre än vad han gör. Efter att ha läst boken så kan jag komma på minst fem händelser, eller cliffhangers om man så vill, som jag hellre hade sett som bokens inledning.
Det finns bara en karaktär som jag kan känna sympati för och det är huvudkaraktären Per Mörnes dödssjuka dotter Nilla. Per själv borde ha fått ett kokstryk för de val han gör när hon ligger på sjukhuset och kämpar för sitt liv. Pers pappa, Jerry, är en f.d. porrkung och sådana kan jag omöjligt känna sympati för oavsett om de har drabbats av en stroke eller inte. Men värst är ändå Pers granne Vendela som på fullaste allvar tror på älvor… Därtill finns det en mängd ytliga karaktärer som inte ens förtjänar någon djupare analys. Och som om inte det vore nog dyker det till och med upp ett troll här och där … nej, fy för den lede!
Tempo finns inte och spänningen är lika allestädes frånvaro. Allt sammantaget så kan jag lova att jag aldrig kommer att läsa någon bok av Johan Theorin igen!
Bokfakta:
Författare: Johan Theorin
Titel: Blodläge
Utgivningsår: 2011
Förlag: Månpocket
Antal sidor: 406
Intresse: älvor, kriminalroman
Betyg [Rating:1/5]
![Gustavsdotters historiska roman var ingenting för mig [Recension]](https://i0.wp.com/alkb.se/wp-content/plugins/related-posts-by-zemanta/static/thumbs/22.jpg?resize=150%2C150)
![Många brister i Bä, bä svarta får [Recension]](https://i0.wp.com/alkb.se/wp-content/plugins/related-posts-by-zemanta/static/thumbs/18.jpg?resize=150%2C150)
![Jag känner mig kluven till Anders Hademark [Recension]](https://i0.wp.com/alkb.se/wp-content/plugins/related-posts-by-zemanta/static/thumbs/7.jpg?resize=150%2C150)
Det här är hans sämsta alster – jag älskar hans ”Nattfåk”. Den har en magisk spökhistorisk touch, och allt är inte tillrättalagt utan man får tolka lite själv också …