Författare: Stuart MacBride
Originaltitel: Dying light
Utgivningsår: 2007
Förlag: Minotaur
Antal sidor: 387
[Rating: 3/5]
Tre ord: brutal, mörk, obehaglig personlighet
Sammanfattning
En galning går lös som brutalt mördar prostituerade. Samtidigt härjar våldsamma bränder där mördaren har spikat för alla dörrar och fönster så att hans offer inte ska ha en chans att ta sig ut. Under tiden som bränderna härjar står han och lurar i buskarna, full av beundran över sitt verk.
Utredningarna löper parallellt: kommissarie Steel ansvarar för morden på de prostituerade och kommissarie Insch håller i mordbränderna. Det här är två av de mest ”udda” poliser jag har träffat på: Steel röker som en bortsbindare, äter skräpmat, torkar av händerna på kläderna och har en förkärlek för att klia sig i armhålan med jämna mellanrum. Insch å sin sida har bara en böjelse: han är konstant sötsaker och det spelar ingen som helst roll om dessa har legat länge i handskfacket och klibbat ihop till en enda stor klump. Då stoppar han helt enkelt in alltihop i munnen och snaskar förnöjt.
Mitt emellan dessa chefer hittar vi Logan ”Laz” McRae som har blivit , efter att ha klantat till det vid ett ingripande där en kollega blev skjuten, omplacerad till den s.k klantskallegruppen med kommissarie Steel i spetsen.
Mina tankar
Den här boken är ett steg framåt jämfört med Kall som granit, som jag inte alls gillade. Intrigen i De dödas ljus är ofta riktigt spännande, språket är rappare och personteckningarna är intressantare. Det är inte svårt att tycka illa om Steel som är en allt annat än sympatisk människa, vilket automatiskt leder till att man känner en viss sympati för McRae.
Men det som framför allt kännetecknar boken är ursinnet: morden är brutala, ibland på gränsen till smaklöshet, men samtidigt verklighetstrogna.
Det är lätt att känna sig illa till mods.
Om du bestämmer dig för att läsa Slakthuset (Flesh House) tycker jag att du ska vara extra uppmärksam på beskrivningen av karaktärerna. Det kan hända att någon verkar välbekant. 😉
Hmm, vem kan det vara. Nu blev jag riktigt nyfiken!! 🙂
En av mina kollegor åkte iväg till Aberdeen idag så jag skickade med honom en Stuart MacBride bok. Det blev den fjärde boken, Flesh House, som jag egentligen tyckte var lite för äcklig, men det var den enda de hade i bokhandeln där jag var.
Brukar du läsa Mark Billinghams Forum? Stuart MacBride är, eller var åtminstone, ganska aktiv där.
Hej Katarina!
Ja, jag brukar läsa Billinghams forum men jag har inte sätt att MacBride är aktiv där. Det måste genast undersökas. I ärlighetens namn tycker jag dock bättre om Billingham än om MacBride, fast den sistnämnda börjar så sakteliga ta sig 🙂
Tack för tipset!
/ Annika